Krisen som världen befinner sig i har gjort att avsaknaden av beröring hamnat i fokus. Att som människa kunna röra vid andra och känna en annan människas hud mot sin har varit självklart för de flesta av oss. När pandemin nu har tvingat oss isär har vi förstått att uppskatta närhet, och samtidigt har förståelsen ökat för vad alla de som lever i isolering tvingas stå ut med.

Hon är forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin och har skrivit boken Närmare, om det livsviktiga i att röra vid varandra.

– När jag var med i radio nyligen kommenterade en lyssnare att ensamhet har mycket lite med pandemin att göra. Den är vardag för många och innebär ett enormt lidande. Det vore fantastiskt om det fönster av insikt som står öppet, kring vikten av beröring och närhet och kunde släppa in förändring.

Helena Backlund Wasling: menar att det under rådande omständigheter finns utrymme att väcka debatten om vilken stor roll kontakten människor emellan faktiskt spelar. Hittills har intresset varit svagt. Hon är angelägen om att det ska ske en attitydförändring, som leder till nya prioriteringar i exempelvis äldrevården. Flera studier har utförts kring risker med ensamhet, liksom betydelsen av närhet under uppväxten. Vad en brist under vuxenlivet innebär är mindre välstuderat.

– Men man kan anta att begränsningarna påverkar i det lilla och i det stora. De som blir väldigt kraftigt påverkade är förstås de som ingår i riskgrupper och hela tiden måste förhålla sig avvaktande till sin omgivning. Och hur är upplevelsen att hamna i en situation där man är orörbar?

Per Johnsson: som är psykolog och lektor vid Lunds universitet, är övertygad om att distansen är en påfrestning.

– Vi har många ensamhushåll i Europa och vi klarar ensamhet en tid, men till slut blir vi både psykiskt och fysiskt påverkade. Och det hjälper inte att medvetet röra vid någon annan i trängseln på bussen. Eller att en säljare håller fast handslaget. Det är enbart beröring med gott syfte som producerar lugnhetshormonet oxytocin. Att äldre människor söker sig till kurser och liknande är för att träffa andra människor snarare än för själva kunskapen. Det är för mötets skull – kanske får de hälsa på någon och ta i hand.

Han betonar riskerna med långvarig isolering, som han säger kan leda till depression och ångest. – Att minska oro handlar också om att möta andras blick. När barn trillar och möter en vuxens lugna blick minskar risken att barnet ska gråta. Utan den trösten ökar sannolikheten för olika problem hos individen. Den negativa känsla som är mest beroende av omgivningen är rädsla, och den finns det mycket av i samhället nu. Helena Backlund Wasling berättar om förvirringen på kontoret under pandemins första dagar, då hennes kolleger rörde sig lite tafatt och inte visste var de skulle göra av sina händer. Hon konstaterar att det är förvånande hur stor roll möjligheten att röra vid varandra spelar i vardagen. Nu är hon oroad att en generell virusrädsla påverkar vårt beteende på lång sikt.

– När vi tar i varandra sänker det vår stress. Pulsen går ner och vi blir lugna och tillfreds. Beröring påverkar oss även rent beteendemässigt. När vi rör varandra på ett positivt sätt skapar vi tillit. Beröring får människor att samarbeta, sträva mot samma mål och bli mer generösa.

Hon ställer sig frågan vad som händer om man tar bort vidrörandet, om effekten blir den motsatta då, att vi blir mer skeptiska till varandras agendor och mindre generösa? 

– I företagsvärlden har man mycket att vinna på beröring. Och beröring betyder inte att man ska massera varandras axlar, utan exempelvis bara vidröra någon lite kort på överarmen under ett samtal. Bara av det lilla känner vi oss mer generöst inställda. Det är en odramatisk kontakt som vi människor verkar behöva.

Per Johnsson är övertygad om att vi så snart det är möjligt kommer att närma oss varandra igen.

– Det är sådan kraft i den upplevelsen. För mig är det till exempel kraftdödande att föreläsa via zoom. Jag undrar om jag existerar när alla har stängt av sina mikrofoner. Jag har föreläst i 35 år och vet nu att det finns otroligt mycket mer kraft på plats i en sal

– även då studenterna där ser trötta och ointresserade ut. I början av pandemin konstaterade många att det fungerade bra att mötas digitalt. Men efterhand har Helena Backlund Wasling upplevt hur det har börjat gnissla.

– Vi får inte samma ögonkontakt. Vid fysiska möten utan beröring kan vi istället känna oss sedda av blicken. Nu får vi varken eller. Och då känns inte mötet riktigt. Man når inte ända fram. Och nu digitaliserar vi hela vårdapparaten. Visst behövs det i delar av samhället, men man ska ha klart för sig att digitala möten inte fyller de behov man har som människa. Även kreativiteten hämmas av skärmen. Varför det är så kan Helena Backlund Wasling bara spekulera i, för även här behövs mer forskning. Men hon konstaterar att man i digitala möten prickar av punkt för punkt.

– Det blir inte lekfullt. Man sitter inte och spånar och får nya idéer tillsammans. Dessutom ser man ofta bara huvud och missar hela kroppens kommunikation. Det är tryggare att dela idéer i en miljö där man kan läsa av människor helt och hållet.

Enligt Per Johnsson finns möjliga positiva följder av dessa nya erfarenheter. Inte minst när det gäller äldrevård, där personalen under senare år har fått så hög arbetsbelastning att de måste skynda sig mellan de gamla, och tiden för samvaro och samtal minskas till ett minimum.

– Jag tror att vi nu vårdar relationer lite bättre och inte har så bråttom iväg till nästa möte. Riktiga möten är ju något som många gamla har gått miste om i vår rationella tid. Vårdpersonalen hinner sällan stanna upp. Att det är ett viktigt uppdrag att ta hand om andra människor hoppas jag blir en lärdom från den här tiden, att vårdens ökade status cementeras, säger Per Johnsson. Helena Backlund Wasling menar att det är hög tid att fler inser att fysisk närhet är en oerhört stark och viktig kraft.

– I ett klipp på Youtube såg jag en familj krama en äldre släkting genom plast. Det finns inga gränser för vad människor kan hitta på för att vara nära! Varför har egentligen kroppsterapeuter låg status? Tvätta bort den bilden och se att närhet är något livsnödvändigt.

Vi har satt ljuset på den negativa upplevelsen att inte få ge eller ta emot beröring. Att som människa kunna röra vid andra och känna en annan människas hud mot sin har varit något självklart för de flesta av oss. När pandemin tvingat oss isär har vi förstått att uppskatta närhet, och samtidigt har förståelsen ökat för vad alla de som lever i isolering tvingas stå ut med.