Det var på hunddagis som 26-åriga Jennifer Sjöberg ville jobba. Innan hon fick sin LFU-anställning på Samhall hann hon också att prova på det en tid. Men i stället för glada hundskall och långpromenader i friska luften är det hörselkåpor och andningsmask som gäller. På Svensk Plaståtervinning i Motala blandas bullret från maskiner med doften av tiotusentals odiskade plastförpackningar och fysiskt krävande jobb. Det var därför inte helt väntat att hon skulle trivas så bra med sitt nya arbete som hon gör. 

– Jag var rätt nervös när jag kom hit. Det här är inget jag jobbat med innan, så jag undrade om det här verkligen skulle bli bra. Om det skulle bli rätt, säger Jennifer Sjöberg. 

Till sin glädje fick hon ett fint mottagande och farhågorna kom snabbt på skam.

– De var jättetrevliga och gav mig tydliga och bra instruktioner när de visade mig runt. Jag kände att jag har hittat min plats. Det var lite grann förvånande eftersom min plan var att jobba med djur. Dessutom känner jag att man gör något viktigt här, säger hon.

Tillsammans med kollegorna från Samhall jobbar hon tvåskift i anläggningen. Här sorteras 20 ton källsorterade plastförpackningar varje timme för att sedan kunna bli ny plast. Det blir mycket spill som faller ner från de sammanlagt 1,5 kilometer långa transportbanden som tar återvinningen till de olika stegen i sorteringsprocessen. Uppgiften är att hålla rent både i och under maskinerna. Mycket av arbetet går på repetition, men det tycker Jennifer Sjöberg om.

– Jag har adhd och aspergers och därför är det bra för mig att ha rutiner. Då vet jag vad som förväntas av mig och det alltid finns något att göra, man sitter inte bara still, säger hon.

Jennifer Sjöberg ler ofta och är försiktigt pratsam. Hennes korta hår är färgat i en havsgrön nyans och på hennes arm sitter flera färgglada tatueringar. Men det som framför allt utmärker sig är hennes mod. Hon pratar om svåra saker på ett öppet och okonstlat sätt. Som att hon mobbades av klasskamraterna i gymnasiet och att betygen blev lidande i många ämnen för att programmet inte kändes rätt.

– Det funkade inte psykiskt och jag hoppade av. Jag visste att det här kommer jag inte att klara som jag vill och därför ville jag först försöka bygga upp min egen självkänsla och person.

Efter det följde några år med olika praktikplatser, volontärarbeten och arbetsträning. Hon pluggade upp gymnasiebetygen på en folkhögskola som gett henne slutbetyg, men enligt henne själv gick det ”sådär” och även socialt har det varit tufft. Diagnosen asperger gör att hon gärna håller sig för sig själv.

Michaela Fey-Jurander är gruppchef på Samhall i Motala och Jennifer Sjöbergs närmsta chef. Hennes jobb är att matcha medarbetarna till ett jobb där de trivs och kan utvecklas. För unga vuxna med ettårig utvecklingsanställning, LFU, är tanken att arbetet ska fungera som en språngbräda ut i arbetslivet. Till en början matchade hon Jennifer Sjöberg till ”fastighet”, ett förvaltningsjobb utomhus, men det klickade inte riktigt.

– När vi tar emot unga vuxna med utvecklingsanställning tar det alltid några veckor att få kläm på dem. De vet inte alltid vad de själva behöver och vi får ibland sparsam info från Arbetsförmedlingen. Fastighet funkade inte så bra och när möjligheten på Svensk Plaståtervinning dök upp tänkte jag att vi försöker, även om jag var osäker på om det arbetet skulle passa henne, säger Michaela Fey-Jurander.

Men från att ha varit en ganska försiktig person som inte tagit egna initiativ har Jennifer Sjöberg, enligt Michaela Fey-Jurander, nu ett helt annat engagemang och nyfikenhet.

– Som chef och ledare tror man sig ha en uppfattning om någon, men så vågar man prova något annat tillsammans med medarbetaren och plötsligt har den tagit ett jättestort kliv och visar sin rätta sida. Efter en och en halv månad här berättade Jennifer för mig att hon vill börja plugga. Hon har gått från osäker på vad hon ville göra till att söka Industriprogrammet, säger Michaela Fey-Jurander.

Och ingen är mer medveten om det där jätteklivet än Jennifer Sjöberg själv.

– Sedan jag kom till Samhall och Svensk Plaståtervinning har jag gått från att vara den blyga tysta tjejen till att ta plats och prata för mig. Jag tar mer ansvar också. Nu har jag sökt skola, industrigrund. Där kan man läsa allt från produktionskedjor till skötsel av maskiner, men det jag vill läsa till är svetsare. Efter att jag kom till svensk plast kände jag att det här är ett yrke för mig, nu har jag verkligen hittat vägen. Det är kul att jobba på industri.