”Jag önskar jag kunde jobba mer”  

Lappad och lagad. Orden är Jaana Lambergs beskrivning av sig själv. Även envis finska nämns och det är nog tur att hon är uthållig, för den här finskan har fått sig en släng av sleven av det mesta.  

– 1997 bröt jag kotorna långt ner i nacken och så har jag artros på det. Det gör konstant ont, säger hon. 

I samma olycka fick hon även en komplicerad fraktur på vänster underben. Benpiporna stack rätt ut. Medan den brutna nacken fick läka själv opererades hennes ben så många gånger att hon tappade räkningen.  

– Jag gick med kryckor i tre år och ortopederna har sagt att jag aldrig kommer kunna hoppa och springa igen, säger hon. 

Men det slutar inte där. Artrosen har hon också i handlederna och armbågarna. I vänster axel har hon en förslitning där ben nöter mot ben. Hon har opererats för nervskador i händerna och har tagit bort en tumör i sköldkörteln. Jaana Lamberg bär dessutom på en hel del ångest och ilska.   

– Förut var jag deprimerad, sedan riktade jag det som ilska mot mig själv, säger hon. 

Jaana Lamberg tror att en nyckel till mycket av det som hänt i hennes liv är att hon har adhd. Men diagnosen fick hon först för cirka tio år sedan.  

– Jag har inte haft något konsekvenstänk, i 50 år var jag vilse i pannkakan, säger hon. 

Med åldern har det blivit mycket bättre med den saken. Hon känner sig lugnare nu, mindre impulsiv. Kanske gör också den adhd-medicin hon äter sitt till, även om hon själv ställer sig skeptisk till om läkemedlen och diagnosen verkligen gjort någon nytta. 

– Det är skönt att ha ett kvitto, men jag rekommenderar inte någon att göra den här utredningen i vuxen ålder. Det löser inga problem. I stället fick jag pröva ut en massa olika mediciner, många var beroendeframkallande och biverkningarna stora, säger hon.  

Inte heller behandlingarna hon fick gå på hjälpte henne. Jaana Lamberg bär med sig ett trauma sedan länge och hon berättar att det rev upp för många gamla sår att prata om det igen. 

– Jag har PTSD av misshandel i en nära relation. När de började rota i mitt liv under utredningen kunde jag sedan inte stänga av minnena. Det blev för jobbigt så jag bad dem att sluta, säger Jaana Lamberg. 

Till Sverige kom Jaana Lamberg 1988. Med sig hade hon sin dotter på 6 år, själv var hon 25. Bakom sig lämnade hon Kuopio i Finland, men också hela sin sociala trygghet. 

– I början var livet tufft för att jag inte kunde språket. Jag hade några finska kompisar, men det tog många år innan jag började prata svenska. Det upplevde jag som ett handikapp eftersom jag hade svårt att förstå andra och de hade svårt att förstå mig, säger hon. 

En bit in på 1990-talet tog hon ändå ett första steg med en intensivutbildning i svenska och hon började utbilda sig till barnskötare, men tog ingen examen.  

– Jag har påbörjat många skolor, men aldrig slutfört någon. Tanken ”att man aldrig ska få lyckas med någonting” har jag tänkt ofta, men det har ju fått sin förklaring av adhd-diagnosen, säger hon. 

När hon 1997 bröt nacken och vänster underben i en mc-olycka satt hon på bönpallen bakom sin dåvarande kille. Ytterligare en dålig relation som varade i tolv år trots att hon redan efter första året visste att det inte skulle funka.  

– Jag väljer fel typ av killar, konstaterar hon.  

De senaste tio åren har hon valt ensamheten. Det har funkat bättre, Jaana Lamberg har funnit stabilitet i tillvaron.  

Värre är det med smärtan. Efter olyckan klassades hon som sju procents invalid vilket ger henne en sjukersättning på 25 procent. 2005 anställdes hon av Samhall där hon arbetar de resterande sex timmarna om dagen. De första tio åren var hon på Skogskyrkogården där hon gjorde ”allt inom trädgårdsarbete”. Jaana Lamberg berättar att hon älskade det arbetet, att hon mår bäst av att få jobba med händerna och kroppen, även om det är fysiskt tufft för henne.  

– Efter bara tre till fyra timmars arbete kommer den brännande smärtan mellan skulderbladen krypande.  

Långtidssjukskrivningarna har varit många, men jobbet är viktigt för Jaana Lamberg. Det ger henne rutinerna hon behöver. Ett sammanhang och mening. 

– Trots att jag haft så stora problem har de behållit mig. Jag tror inte det finns något annat företag som skulle ha gjort det, säger hon. 

När hon återvände från senaste sjukskrivningen fick hon ett uppdrag på Stiftelsen Stora Sköndal där hon städar patientrummen på rehab-boendet Johannesgården.   

– Jag var orolig över var jag skulle hamna och ville inte städa, men jag stortrivs här. Jag gillar kontakten med människorna och samarbetet mellan mig och undersköterskorna. Jag önskar jag kunde jobba mer, men det går inte, säger hon. 

Hon berättar att smärtan drar ner henne, men att det som tur är också finns klara ljuspunkter. På lördagar spelar hon boule. Jaana Lamberg har investerat i fina klot, men också i sitt eget välbefinnande. 

– Jag har blivit sams med mig själv nu och har kunnat förbättra relationen med min dotter.