Det är Thomas som fyller på påsar när du handlar på Ikea i Karlstad  

Händerna på Thomas Christenson skakar oftast, men inte alltid. Även intensiteten i skakningarna förändras, är han spänd eller nervös blir det värre. När det är som värst börjar de nästan hoppa. 

– När jag märker att det skakar i händerna och jag till exempel är på ett kafé eller en restaurang skakar de ännu mer, säger han. 

Skakningarna har också blivit mer uttalade med åren. Han berättar att det innebär att det blivit besvärligare att utföra vardagliga sysslor. Enkla uppgifter som att knyta knutar och äta blir svårt. 

– Jag har det jobbigt med finmotoriken, men köra bil går bra. Generellt brukar det bli bättre framåt kvällen eller om jag tar ett glas vin eller öl, säger han. 

Sjukdomen heter essentiell tremor och är ett slags obalans i nervsystemet. Den är relativt vanlig, med runt 50 000 drabbade i Sverige, och kan komma när som helst i livet. Hos Thomas Christenson debuterade den redan i tonåren. 

– Jag var 15 eller 16 år och jag minns att jag upptäckte skakningarna en dag när jag satt i matsalen på skolan. Jag märkte också att jag hade fått sämre känsel i händerna, säger han. 

Diagnosen fick han kort därefter. Något bot finns inte, men det går att minska skakningarna med olika läkemedel. 

– Men dem vill jag inte ta. Problemet är att man blir trött av de där medicinerna. Sätter du dig ner somnar du nästan, säger han. 

Thomas Christenson är konstnär på halvtid. Han målar i olja, akryl och kol, med inspirationskällor som Helene Schjerfbeck och Willem de Kooning. Främst blir det hästar, träd och självporträtt. Skakningarna ger verken ett speciellt uttryck, en expressivitet. 

– Min tremor är en tillgång samtidigt som den i och med framåtskridandet alltmer blivit ett hinder för att måla detaljerat.  

2018 lät han därför operera in en deep brain stimulation, där två elektroder förs in i hjärnan och dämpar de felaktiga signalerna. 

– Det var lite jobbigt att de öppnade skallen, men själva operationen gick bra. Först blev jag sövd, sedan var jag tvungen att vara vaken så att de kunde prata med mig och se att elektroderna hamnade på rätt plats, förklarar han. 

Händerna blev stadigare, men en vecka efter operationen förändrades Thomas Christensons röst. Den blev svagare, talet ansträngt. 

– Jag fick en biverkan. Det är som en kronisk heshet som har satt sig på min röst. Jag kan måla på ett helt nytt sätt, men hade jag vetat hur det skulle bli hade jag nog ändå inte gjort operationen.

Målat har han alltid gjort, men inte professionellt som på senare år. Karriären började i stället på kontoret till ett pappersbruk där han renritade flödesscheman för pappersmassakokare. Bortsett från ett tre år långt avbrott för konststudier i början av 1990-talet var ritkontoret hans fasta punkt från att han slutade högstadiet till att han permitterades 1997. 

– På ett sätt kändes det okej att bli av med det jobbet, eftersom jag då ändå hade bestämt mig för att det var konsten jag ville ägna mig åt. Men jag var arbetslös, säger Thomas Christenson. 

I tolv slitiga år avlöstes kurser på arbetsförmedlingen med arbetsträning och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Först 2009 infann sig tryggheten igen. Anställningen han fick på Samhall som städare på Ikea i Karlstad gav honom också en annan ro att skapa.  

– Det betyder jättemycket att ha det här jobbet att gå till, det ger struktur till livet. Städjobbet här ger också en bra kontrast mot konstnärskapet. När man står och målar för sig själv om dagarna blir man inte så social precis. Här har jag bra arbetskamrater, vi tar hand om varandra, säger han. 

Thomas Christenson jobbar halvtid. Varannan vecka är han på jobbet och moppar golv, dammar utställningarna och fyller på de gula påsarna. Varannan vecka tillbringar han med penslar och kolkritor i sin ateljé. 

– Det gör mig ganska beroende av inkomsterna från konsten för att kunna överleva. Från början var det ett val jag gjorde för att hinna med att måla, men nu känner jag att jag inte längre skulle ha kraft och ork att jobba heltid, säger han.  

Snart väntar pensionen. Han säger att det kommer att bli tomt att inte ha jobbet att gå till. Men måleriet har Thomas Christenson kvar. När han kliver över tröskeln in i sin bildvärld fylls han med positiv energi och all oro rinner bort. 

– Det är som magi. Jag glömmer tid och rum. Det är fantastiskt att ha något att göra som man tycker så mycket om.