Lageransvarige Peters mål: Ändra synen på Samhall

Peter Sohlman måste alltid göra ett så bra resultat som möjligt, berättar han. Samma krav har han inte på andra, men ingen ska kunna säga att han har missat något. 

– Jag kan bli väldigt frustrerad och få hjärtklappning om det inte blir som jag vill. Perfektionismen har blivit som ett men av den sociala fobi och panikångest som jag tvingats att leva med sedan skolåren, säger han.  

Han berättar att det numera är på en hanterbar nivå, men det fanns en tid då han kunde tvätta håret tio gånger för att få stråna att ligga på precis det sätt han ville ha dem. En gång knöt han skorna i en halvtimme för att få skosnörena på just det sätt som han hade föreställt sig. Till han själv var en knut av ångest.  

– När jag gick ut och mötte förbipasserande ungdomar kändes det jobbigt och skrämmande. Jag tittade ner i marken och försökte göra mig så liten som möjligt så att ingen skulle påpeka något med min stil eller mina kläder, säger Peter Sohlman. 

Före nionde klass var Peter Sohlman som vilken unge i Jokkmokk som helst. Men i början på 00-talet hände något. 

– Plötsligt var det någon som lade krokben i korridorerna och någon som sa något. Jag sa aldrig emot och då märkte de väl att jag var ett enkelt offer och tyckte att det var kul, säger han. 

Mobbningen kom sedan att följa honom från sista året i högstadiet genom hela gymnasiet. I fem år fick han ta emot kränkningar på skolan, på stan och på nätet. En kväll fick han även ett mordhot skickat till sig.  

– Jag fick ett direktmeddelande på ett lokalt online community efter att jag hade varit ute och gått: ”Jag såg dig och om jag ser dig igen i en mörk gränd behöver du inte fundera på självmord något mer.” stod det.  

Peter Sohlman och hans mamma sökte hjälp flera gånger. De gick till polisen och han vände sig även till flera olika lärare, däribland hans mentor. Men hjälpen kom inte. 

– Jag bröt ihop inför en lärare men hon sa bara ”Vad ska jag göra åt det?”. Min mentorslärare sa ”Nej, jag tror inte de säger ’Nu ska vi mobba Peter’. Ta en promenad så känns det bättre”. Till slut skickade jag ett brev till kuratorn där jag skrev att om ni inte hjälper mig tar jag självmord. Då lades jag in på barnpsyk och det gjorde inte mobbningen bättre. 

Efter att i flera år fått höra att han inte var värd att finnas berättar Peter Sohlman att han kände sig nerbankad i skorna. Inte de bästa förutsättningarna för att kliva ut i arbetslivet. Han sökte jobb och levde på socialen. 

– Jag träffade en tjej och flyttade in hos henne i Boden och försökte hålla mig flytande. Men jag kände mig vilsen, framför mig var det osäkert och bakom mig fanns helvetet. 

Han säger att han fortfarande har svårt med tilliten, att han har sina murar uppe. Men genom samtal med vänner, familj och psykologer har han i dag bearbetat många av de psykiska problem som följde på mobbningen. Han berättar att ytterligare en bidragande faktor till att han i dag mår bättre är jobbet han fick på Samhall 2010. En anställning han fick på grund av sin sociala fobi och de ryggproblem han har och som orsakas av skolios.  

– Innan jag kom till Samhall var jag arbetslös och deprimerad och vågade inte gå utanför lägenheten, säger han. 

Han fick i uppgift att städa på ett köpcenter. I butikerna före öppning och de allmänna ytorna under dagen.  

– När det kändes att det blev för mycket hade jag möjlighet att gå tillbaka till Samhalls stuga för att ta en kaffe och lugna ner mig. Den tryggheten gjorde att jag kunde gå ut längre och längre stunder tills jag en dag kunde snacka obehindrat med kunderna. Nu är jag helt annorlunda, jag kan gå ut i vilken affär som helst utan att bry mig. Samhall har hjälpt mig från botten till att ta mig väldigt långt upp, säger han. 

Numera bor Peter Sohlman på Gotland, men är kvar på Samhall. Här är han lageransvarig och ansvarar även för Samhalls städförråd ute hos kunderna. Vid behov hoppar han in och städar. Men han har också som ambition att ändra på hur folk ser på Samhall och dess medarbetare.  

– Visst är vi lite trasiga och knasiga – som ”Trasdockorna” i tv. Jag gillar det. Men jag tycker det finns en utbredd trångsynthet om hur människor på Samhall är, säger Peter Sohlman. Han tror att det därför kan finnas de som liksom han själv, inte trivs fullt ut.  

– När jag säger att jag jobbar här är det som att folk slutar att lyssna. Jag upplever att det nästan är omöjligt att träffa någon eller få ett annat jobb. Jag vill försöka få bort stämpeln att man är dum i huvudet bara för att man jobbar på Samhall. De flesta av oss här är helt vanliga människor, säger han. 

Vanliga människor med ovanliga förutsättningar. Han reciterar en annan strof ur det gamla barnprogrammets vinjettmelodi:  

– ”Om man är av annan sort, varför ska man kastas bort?” När jag hör den tänker jag att vi på Samhall är så.