”Känslan att få jobb på Samhall var perfekt”

Även om han säger att orken inte längre är densamma finns det något kvickt över Claes Göran Elmborn. Det gäller både kroppen och tanken, i hans huvud ryms dessutom ett otroligt sinne för detaljer. Här finns datum, årtal och framför allt adresser. Kanske var det därför han valde att bli yrkeschaufför eller så är det ett resultat av det. Något navigeringshjälpmedel behöver han i alla fall inte.

– Jag är som en levande GPS, säger han.

Mellan 2000 och 2008 körde han buss i lokaltrafiken i Stockholm, innan han sa upp sig. Han säger att det är ett svårt jobb när man inte gillar folk.

– Köra är kul, men inte att umgås med människor. Det är mitt största problem, säger han.

Redan tidigt gick det på tvärs i livet för Claes Göran Elmborn. Han fick börja skolan ett år senare än sina jämnåriga och fick inga vänner.

– Eftersom jag kommit efter har jag varit ensam som yngre. Redan från början blev det svårt att samordna sig med människor. Det bara skiter sig, jag klarar det inte, min mage blir bara upprörd, säger han.

Därefter har det på många sätt varit en kamp berättar han. Claes Göran Elmborn är inte en person som lättsinnigt delar med sig av det privata så när han själv formulerar sig kring hur livet blev bränner hans ord till.

– Det har varit en jävla uppförsbacke, säger han.

Rösten darrar.

– Som heter duga.

Ändå klarade han såväl nioårig grundskola som tvåårigt gymnasium med inriktning expeditionspersonal. Sedan lumpen och jobb på BPA data-central i Årsta, A-data och Conor. Men när han kom till Apiron tog vaktmästarkarriären stopp.

– Vi hade en gubbe som inte gillade mig. Jag var inte flexibel nog. Men jag fick två årslöner plus busskort betalt, säger han.

Han gick ut i arbetslöshet, men efter att ha tagit D-körkort lyckades han efter en tid att få jobb på SL. Det blev åtta år men sedan gick det inte mer, han ville inte längre köra buss i linjetrafik.

– På slutet blev det för jobbigt i huvudet. Folk är som de är, säger han.

Men några andra jobb gick inte att få och det blev början på en ny erfarenhet. Att vara utan pengar. För att söka jobb fick Claes Göran Elmborn börja gå mellan sitt hem i Rågsved och arbetsförmedlingen i Farsta centrum i södra Stockholm. En timmes promenad enkel väg. Ibland gick han sträckan flera gånger om dagen.

– Jag hade inga pengar till bussen och eftersom jag inte hade några pengar var jag också tvungen att käka hemma, säger han.

Men promenaderna ledde också till något annat. Snart gick stegen i stället mellan Rågsved och Stockholms stadion där han löptränade en gång i veckan.

– Jag kunde gå mellan 35 och 60 kilometer varje söndag. Ni skulle sett mig då, jag var en helt annan person än den jag är i dag. Nu orkar jag ingenting och har slutat att kuta, men det blev 24 lopp innan jag lade av, säger Claes Göran Elmborn.

Träningen fick honom att må bättre, berättar han. En överlevnadsstrategi för en sökare. Innan han upptäckte maraton hade han också hittat tron genom en väckelserörelse.

– Jag tänkte jag testar i tre månader och försöker få lite kontakt med honom däruppe. Till slut var det han som fann mig, även om jag har väldigt svårt att höra hans röst, säger han.

Är det någonstans Claes Göran Elmborn får kontakt med högre makt, säger han, är det när han sitter i bilen på det jobb som han haft på Samhall sedan 2010. Sedan flera år är hans uppgift att åka runt och se till att det är ordning runt de återvinningsstationer som finns i södra Stockholm.

– Känslan att få jobb på Samhall var perfekt. Här gör man lite nytta och det är det som är så skönt med det här jobbet – även om det är en speciell arbetsplats, säger han.

Han berättar om de många fördomar som han upplever finns om Samhall.

– I grund och botten är vi alla människor även om jag funkar lite annorlunda. Vi har olika förutsättningar. Men förr var det riktig legotillverkning och det är därifrån de ryktena kommer. Jag tycker det är tråkigt, men det är inget jag kan påverka, säger han.

Det han kan påverka är sitt eget arbete och därför är han noga med att det ska vara rent och snyggt där han har varit. Runt 25 stationer ska hinnas med varje dag i Västberga, Nynäshamn, Huddinge, Haninge och Botkyrka och ibland är de riktigt otäcka.

– Jag skulle kunna berätta mycket, men jag har vinnlagt mig om att inte klaga på hur och varför det ser ut som det gör på stationerna. Då blir man galen, säger han.

Claes Göran Elmborn berättar att Samhall har gett honom en trygghet i livet och med stigande ålder har hans mående förbättrats. Samtidigt har den också börjat ta ut sin rätt. Det är mindre än två år kvar till pensionen och han har börjat räkna ner.

– Nu ska jag se till att jag känner mig pigg och vettig till jag blir pensionär. Sedan har jag vissa tokdrömmar som att bli miljardär. Men inte för att köpa massa onödiga statusprylar. Jag vill bara ha känslan av att kunna titta på mitt bankkonto och veta att jag skulle kunna köpa exakt det jag vill ha, säger Claes Göran Elmborn.