”Jobbet ger mig något annat än smärtan att tänka på”

Vissa dagar är bättre och andra är sämre, men det är bara Monika Marjasiewicz som vet skillnaden. För hon inte tycker om att prata om sin smärta, berättar hon.

– Inget kan hjälpa mig när jag har ont, så jag säger inget till andra. Det är en sak jag måste gå igenom själv, säger hon.

Hon berättar att det direkt känns hur dagen ska bli när hon vaknar. När hon har ont har hon ofta migrän och det gör ont i nacken och ner över höger axel och hela armen. Då har hon svårt att alls lyfta den, än mindre använda den.

– Ibland har jag så ont att jag inte kan lyfta en mugg. Det känns att det är nerverna och inte musklerna som när man har tränat, säger Monika Marjasiewicz.

På senare år har hon under två perioder dessutom haft ont i käken.

– Smärtan strålade och jag kunde inte prata eller äta. Det oroade mig verkligen, men det går inte att säga vad det beror på mer än att det också kan vara nerverna. Det satt kvar i flera månader och det enda vården kunde göra var att ge mig smärtstillande och en bettskena för att det skulle bli mindre spänt, säger hon.

Ljudet är det som framför allt etsat sig fast i minnet från den bilolycka som skadade Monika Marjasiewicz. Hon berättar om ett obeskrivligt oväsen av krasande och gnisslande när metall mötte metall och glas krossades och som följde henne i drömmarna länge.

– Jag hörde det jättelänge efteråt. Det var en bil som kom jättesnabbt bakifrån och körde in i vår när vi stod vid ett rödljus, säger hon.

Alla klarade sig oskadda, utom Monika Marjasiewicz som satt ensam i baksätet.

– Fronten på den andra bilen var inne i vår bil. Jag minns fortfarande tydligt hur jag såg registreringsskylten precis snett bakom mig när jag vred på huvudet för att titta efter vad som hade hänt. Jag satt fast och kunde inte få upp bildörren. Jag fick panik.

Hon togs till sjukhus, men hade inte några synliga skador. Först på kvällen fick hon svårt att röra på sig och fick en stödkrage som hon sedan hade i ett par veckor.

– Jag har inte fått någon diagnos men det är typ en whiplash. Läkarna har sagt att jag aldrig kommer att bli helt frisk igen eftersom nerverna har blivit skadade, berättar hon.

Olyckan skedde 2007 i Wroclaw i sydvästra Polen, på besök hos släktingar. Året innan hade Monika Marjasiewicz flyttat därifrån till Strömstad med sina föräldrar. I Sverige arbetade hon med att städa hotell samtidigt som hon läste SFI på komvux. Men att bädda sängar och skaka täcken är tungt för axlarna.

– Jag provade att arbeta halvtid efter olyckan, men det gjorde ont och jag kunde inte fortsätta. Smärtan blev starkare och jag kunde inte röra på mig.

Sedan följde arbetslöshet i ungefär ett år. Hon sökte lite olika kontorsjobb och jobbade på ytterligare ett städföretag. Samtidigt genomgick hon flera behandlingar och fick sjukgymnastik, men eftersom hon fortfarande hade ont ställde arbetsförmedlingen frågan om hon ville testa att arbeta på Samhall.

– Jag var inte säker på om Samhall kunde hjälpa mig, men jag fick prova lite olika uppgifter och när jag skickades till städ anpassades arbetet efter vad jag klarar av att göra. Jag känner när det blir för mycket och måste ofta byta uppgift. Jag kan exempelvis inte moppa för länge.

Monika Marjasiewicz ler ofta men är ganska tillbakadragen. Det hindrade inte hennes chefer att se en ledarpotential och hon skickades på utbildningar. Först blev hon teamledare, sedan driftledare.

– Från början blev jag uppstressad av rollen. Jag pratade inte med personalen och vågade inte mycket. Men sedan kom det bara och nu har jag inga svårigheter att säga till andra vad de ska göra trots att jag är ganska tyst och blyg. Jobbet kräver att jag ska vara med folk och det hjälper mig så att jag tar för mig mer, säger hon.

Nu gör hon planeringen för 30 medarbetare, köper in städmaterial, hanterar ledighetsansökningar, träffar kunder och gör kvalitetskontroller. En gång i veckan är det ledningsgruppsmöte. När det saknas folk hoppar hon in och städar.

– Nu tycker jag det administrativa är roligare än det praktiska och jag tycker om att utmana mig själv, säger hon.

Oftast när Monika Marjasiewicz har ont går hon till jobbet ändå.

– För att få något annat att tänka på.

Men hon har ändå svårt att inte bli nedstämd för smärtan kommer aldrig att försvinna och den påminner henne också om det hon inte kan göra. Som att bli nagelskulptris. Hemma har hon en studio i vardagsrummet där hon gör sina och ibland vännernas naglar. Drömmen är att starta egen salong, men det går inte att sitta med böjd nacke över kunders händer en hel dag.

– Men en sak kan värken däremot inte ta ifrån mig och det är drömmen om att bli mamma. Det är dags nu och jag är inte orolig över vad det ska göra med kroppen och min smärta.