”Här har jag på egen hand och med hjälp av samhället kunnat skapa nya möjligheter”

Khodadad Bahrami har ett färskt litet jack i pannan över höger öga efter att ha gått in i en dörrkarm. Hantverkare håller på att byta fönstren i huset där han bor och därför har mattan vars kant han brukar orientera sig med tillfälligt tagits bort.

– Jag följer kanten och då vet jag precis var dörröppningen till köket är. Man måste alltid ha något att följa, förklarar han.

Det är inte ovanligt att olyckan är framme.

– Jag slår mig en del. Plötsligt står det en dammsugare eller kanske en väska mitt på golvet. Även om jag kan vägen vet jag inte vad det finns för hinder på den för tillfället, säger Khodadad Bahrami som ursprungligen kommer från den lilla turistorten Band i nordvästra Iran.

Synen förlorade han vid 18 års ålder. Den sena kvällen var ovanligt vacker och han stod därför vid fönstret och betraktade landskapet som bredde ut sig i månljuset nedanför huset. En grönskande dalgång med fruktodlingar och vingårdar omgivna av höga berg. Längre bort staden Urmias ljus.

Khodadad Bahrami var politiskt aktiv för kurdernas rättigheter under de oroliga åren som följde efter shahens fall och han befann sig på ett möte tillsammans med en liten grupp meningsfränder. Han säger att han inte minns så mycket av själva händelsen, men han var den enda som skadades svårt när en explosion ovanför huset fick fönsterglaset att splittras av tryckvågen.

– Vi hade tur eftersom granaten exploderade högt upp, men jag fick en massa glas över mig. I ansiktet och bröstet. Mina ögon skadades, men jag glömmer aldrig månskenet, säger han.

Efter angreppet flydde Khodadad Bahrami till Irak och han opererades i Bagdad. Det var en avancerad operation som delvis gav honom synen tillbaka på höger öga i några år. Men när omvärlden åter försvann inför honom kom han som kvotflykting via Röda Korset och FN till Sverige i slutet av 1988.

– Jag hade inte längre samma position och styrka i det samhälle som jag dittills hade levt. Man tycker synd om handikappade människor, men det går inte att få jobb och inkomst. Jag skulle ha suttit hemma utan att ens kunnat läsa.

Tillsammans med andra som skadats i krig kom han till en specialavdelning i Linköping. Där fick han ett varmt mottagande. Det gjordes också flera försök att återställa hans syn, men det var för sent.

– Jag fick inte synen tillbaka, men i Sverige finns jag. Innan visste jag inte hur blinda lever och kunde inte ens ta mig till toaletten på egen hand. Här gav de mig en vit käpp och förklarade hur jag kunde bli självständig, säger han.

– Mötet med Sverige gjorde ett stort intryck på mig.

Han ville ge något tillbaka. Khodadad Bahrami lärde sig svenska och blindskrift snabbt och fick via arbetsförmedlingen en anställning på Samhall 1991. Samtidigt gick han en deltidsutbildning i pedagogisk forskning på Stockholms universitet.

– Här har jag på egen hand och med hjälp av samhället kunnat skapa nya möjligheter så att jag inte har behövt hamna utanför eller bli stigmatiserad. Jag mötte mänsklighet och ett annat sätt att bemöta, prata och ta hand om varandra.

På Samhall har han genom åren fått pröva flera olika arbetsuppgifter som löpande bandtillverkning av mobilbatterier och att ta emot matvarubeställningar.

– Det är egentligen inga svåra grejer, men för en synskadad kräver det mycket mer. Det gjorde att jag utvecklades och vågade göra fler saker, säger han.

I dag arbetar han som administratör och telefonist med uppgift att hjälpa till att hitta nya kunder till Samhall. Mest gällande städning och tvätt. Det har blivit svårare efter pandemin, samhället har förändrats och konkurrensen hårdnat säger han. Men arbetsglädjen består.

Khodadad Bahrami berättar att han är stolt över sin arbetsplats, även då han är medveten om att det finns fördomar i samhället mot Samhall och de som jobbar där.

– Varför skulle jag skämmas över att jag jobbar här? De hjälper mig, de ger mig ett jobb och en lön. De gör så mycket gott, säger han.

Sitt arbete utför han med en smartphone och Siri, den inbyggda röststyrda assistenten. Även datorn är ett viktigt arbetsredskap och den styr han med hjälp av kortkommandon och en talsyntes. Fingrarna rör sig blixtsnabbt över tangentbordet. Han kan det utantill. För en synskadad gör varken mus eller skärm någon nytta.

– Det gäller att komma ihåg allt eftersom dina ögon inte kan hjälpa dig att minnas. Men tekniken har gjort det mycket bättre. Ibland, om jag inte går in i en vägg, kan jag glömma att jag är blind, säger han och fingrar på såret i pannan.

Nu väntar Khodadad Bahrami på nästa tekniksprång. På forskningsstadiet finns ett chip som opereras in och med signaler hjälper hjärnan att tolka informationen till bilder. Hans näthinnor har lossnat, men hoppet består.

– Hela tiden drömmer jag om att få se igen, jag vet hur roligt det är. Kanske kan jag få se mina barn och min fru – människor som jag aldrig sett, säger han.