”Det betyder mycket att ha ett jobb att gå till”

Eva-Maj Persson säger ofta att hon gillar läget. Uttrycket har följt henne genom livet. Hon väljer att se det positiva även i det som är jobbigt, som att hon är glad över att inte ha ont hela tiden.

– Ibland stannar smärtan i flera veckor och då är jag väldigt grinig, men jag är bara hemma om jag har feber. När jag har ont i kroppen är den bästa medicinen att röra på sig, det hjälper varken att sitta eller ligga. Gilla läget, säger Eva-Maj Persson.

Problemet är dels att kroppen lik-som fastnar i olika lägen, dels att det värker i muskler och leder.

– Min hud är också känslig för beröring. Jag har mycket kläder på mig för att skydda den och för att inte frysa.

Inte heller hjälper det att stresståligheten numera är nära noll.

– Jag jobbade inom vården fram till 2001. Det var mycket stress, stort omlopp på personal och många tunga lyft, säger hon.

Det tog stopp. Att Eva-Maj Persson brände ut sig, kroppsligen och mentalt, hade att göra med omständigheter både på jobbet och hemma. Symtomen smög sig på under en längre tid, men den utlösande händelsen kommer hon tydligt ihåg.

– Sjukskrivningen kom när jag ensam försökte lyfta en vårdtagare med spasmer. Det var något som hände i ryggen med diskarna och jag fick smärtor i skuldrorna. Samtidigt hade jag så mycket att bearbeta privat, säger hon.

Troligen är smärtproblematiken kopplad till någon av diagnoserna myofasciellt smärtsyndrom eller fibromyalgi. Men just vad är inte klarlagt.

– Jag vill inte längre gå till doktorn och äta mediciner. Jag behöver inte få veta vad det är. Det har varit för mycket med vården efter det med min man och min son, säger hon.

Hon berör ett tungt kapitel i livet som är jobbigt för henne att dela med sig av. Eva-Maj Persson har tre söner, den äldste föddes med hjärtfel och blev bara 36 månader gammal. Lika-så dog hennes man i alltför ung ålder, änka har hon redan varit i 23 år. Men inte någon gång gav sig Eva-Maj Persson tid att stanna upp.

– När min son dog gick jag rakt in i en utbildning till vårdbiträde. Likaså jobbade jag bara vidare när min man dog, jag hade inte fast tjänst och visste inte om jag vågade vara ledig, säger hon.

Barnen var fem och tio år gamla när deras pappa dog och Eva-Maj Persson lämnades ensam att ta hand om dem och huset. Visst hade hon sina föräldrar som hjälpte till, men redan 1999 var hon farligt nära utmattning.

– Det var i slutet på året och jag hade jobbat på för fullt som omvårdnadssköterska och hade dessutom haft hand om jobbtelefonen under en tid. Jag var ute i skogen med barnen när jag kom till en punkt där benen inte längre bar mig. Jag kom inte längre, säger hon.

Ändå lyssnade inte Eva-Maj Persson på signalerna. I stället gnetade hon på i två år till. När sjukskrivningen kom blev den långvarig. I många år gick hon på sjukersättning och sedan väntade arbetslöshet. 00-talet hann passera innan Eva-Maj Persson åter var på en arbetsplats. Först var det arbetsträning på Erikshjälpen innan arbetsförmedlingen erbjöd henne en utvecklingsanställning på Samhall 2013. Till en början fem timmar om dagen och hon fick pröva arbetsuppgifter som städ och paketering. 2017 kom hon till Samhalls tvätteri i Malmö där hon nu sorterar och registrerar den inkommande tvätten.

– Det betyder mycket att ha ett jobb att gå till och det här tycker jag är den roligaste arbetsplatsen inom Samhall. Jag har också fått väldigt fina arbetskamrater här. Jag är så tacksam att jag är accepterad för den jag är, vi är som en familj, säger hon.

Att ha ett jobb betyder något extra för Eva-Maj Persson berättar hon. Hon pratar om tryggheten, vikten av att ha en fast inkomst och att få vara med i ett sammanhang.

– Efter den här långa perioden som jag varit med om och det här att gå runt och inte känna sig delaktig. Att aldrig få ha semester, eller ha möjligheten att resa … När folk klagar på jobbet frågar jag: ”Varför gnäller du? Det är så många som är arbetslösa och inte kan få fast jobb. Och här är vi med ett jobb”, säger hon.

Eva-Maj Persson har också sin kyrka och församling, det var till stor tröst när livet var som mörkast. Dessutom har hon glädjen av sina barnbarn och har nyligen upptäckt nöjet med att resa och upptäcka nya världar. Både i närområdet och lite längre bort.

– Jag lever för dagen och har lärt mig att njuta av den. Morgondagen har vi inte sett.

Vad just den kan föra med sig för sorger vet hon alltför väl. Men Eva-Maj Persson skulle inte vilja byta ut något, inte nu.

– Jag skulle inte vilja leva igenom allt igen. Men jag gillar att vara den jag är, även om det har varit så kämpigt och jobbigt. Gilla läget.