”Att få ett jobb igen var som att vinna på lotto”

Det var inte någon jättevikt enligt Magnus Swahn. Men det fanns en tid då han tog 285 kilo i bänkpress. Nu blir det i bästa fall 160 kilo.

– Det är en bra sämstanivå. Över skamgränsen i alla fall, säger Magnus Swahn.

Han har lyft skrot sedan 20-års-åldern. Hade egen lokal och byggde egna maskiner tillsammans med en kompis. Då var det lyftning fem dagar i veckan och timslånga pass. Nu är målet tre gånger i veckan och det får räcka med två till tre repetitioner per övning.

– Jag mår bra av det. Det är bara positivt. Men jag får anpassa träningen efter min ork, några snabba reppar går bra, men jag kan inte ta en rask promenad på 20 minuter. Då tappar jag minnet, får feber och hela helsiket kommer tillbaka från tiden när jag inte ens klarade av att skriva mitt namn, säger han.

Varningstecknen var många. Så här i efterhand tycker han att de är lätta att se och han vet att de visade sig flera år före kraschen. Den medicinska termen lyder kraftigt utmattningssyndrom. Själv kallar Magnus Swahn tiden med ångest, depression, torgskräck och ”allt du kan tänka dig” för det svarta hålet.

– Jag får gå tillbaka till 2014. Då började bergochdalbanan. Jag arbetade på ett hyvleri och cyklade fram och tillbaka från jobbet, en dag på väg hem kände jag att jag inte fick luft. Jag trodde det var slut, att nu kastar jag in handduken. På något sätt tog jag mig ändå hem, sedan sov jag resten av helgen. Jag gick till läkaren, men fick bara sömntabletter, säger han.

Efter det började problem som tinnitus och svår huvudvärk dyka upp.

– Jag hade så ont i huvudet att jag fick åka in på en skiktröntgen. Jag tänkte att det måste vara något fel, säger han.

Läkarna misstänkte stroke, men det fanns inget att se. Han fick fler mediciner och fortsatte att leva på samma sätt som tidigare. Magnus Swahn var en aktiv och social person. När han kom till eftermiddagsskiftet vid halv tretiden hade han varit uppe sedan sju för att säga hej till de fyra barnen och skicka dem till skolan, hunnit med ett träningspass och gjort några ärenden på stan. Kollegorna sov vanligen till tio, ibland elva, eftersom de liksom Magnus Swahn inte somnat förrän vid två natten innan. Livet gick i 180 och han stortrivdes.

– Jag kände att jag ville ta vara på tiden. 24 timmar på ett dygn var för lite. Det bästa som finns är ungar och idrott och jag har alltid tyckt om när det är full fart och produktion.

2016 vid 44 års ålder tog det stopp. En riktig jävla smäll förklarar han, med ljud och ljuskänslighet och en djävulsk trötthet. Magnus Swahn fortsatte ändå att jobba. Han satt på virkessorteringen med kepsen neddragen medan hans fru levererade energidryck.

– Det var knepigt. Jag var trött i kroppen samtidigt som det kändes som om jag befann mig i en torktumlare, säger han.

Han sjukskrevs, men det tog ett år innan han hamnade på vuxenpsykiatrin där de visste vad han behövde.

– En jäkla cirkus.

Innan han fick hjälp av KBT och rätt medicinering kände han ibland att det var för sent.

– När det var riktigt jävligt funderade jag på att gå och ta ett rep och hitta första bästa björk. Jag hade några svackor när sådana tankar gick genom huvudet, men jag har haft familj och vänner som stått bredvid och tillsammans med lite tjurskallighet har det hjälpt, säger han.

Magnus Swahn berättar att han efter sex år nu har han lärt känna kroppens signaler, sätta gränser och säga nej.

– Sömnen är förstörd för alltid och antalet läkemedel han äter kräver en dosett för att hålla reda på, men orken är på väg tillbaka.

2020 var han redo att testa arbetslivet igen.

– Jag nästan tjatade på arbetsförmedlingen. Jag kände att jag måste ut.

Han fick ett vikariat på Samhall. Så småningom blev det en anställning och tillsammans med sex andra Samhallmedarbetare arbetar han som vaktmästare och allt-i-allo på den kommunala ridskolan i Kramfors.

– Jag blev överlycklig när jag blev anställd, det var som att vinna på en lott, säger han.

Sysslorna får han på en lapp på morgonen och sedan kan han lägga upp dagen i det tempo han själv klarar. Före frukostrasten brukar det vara mycket pyssel kring de 33 hästarna; utfodring, mocka boxar och att leda dem ut till hagarna. Sedan blir det fastighetsskötsel. Det finns alltid något som behöver lagas i ett stall, en söndersparkad vägg eller renovering av staketen.

– Stresståligheten är helt borta, men här får det ta den tid det tar. Jag är här av en anledning, säger han.

När Magnus Swahn kommer hem från jobbet måste han sova ett par
timmar. Något slags hjärntrötthet gissar han. Samtidigt mår han allt bättre av få bidra och ha någonting att göra.

– Nu mår jag bra, inte toppenbra, det har varit svårt att acceptera att det är så här nu. Jag har fått försöka att bygga upp en ny Magnus. Det är inte så lätt när jag tänker på allt jag klarade förut, men jag ser positivt på livet igen och har precis blivit farfar.