”Hade jag inte haft Samhall som en trygg punkt vet jag inte vad som hade hänt”

Kanske hade mycket kunnat se annorlunda ut för Helene Mars om hon redan som ung hade fått veta att hon har adhd. Men diagnosen fick hon först för fem år sedan efter att en läkare remitterat henne till en utredning i samband med en depression.

– Nu vet jag vad mitt beteende beror på och varför jag har gjort som jag har gjort. Men ingen tog tag i mitt agerande. I skolan ansågs jag bara vara jobbig, säger hon.

Även om livet har sina problem och självkänslan alltjämt är låg är det stor skillnad från förr.

– Numera mår jag bra. Jag har lärt mig att styra över de sociala bitarna. Jag var så illa tvungen. Men att umgås med folk är ingen större hit för min del, säger Helene Mars som är en varm, men lite nervös person. Brännmärkt av livet.

Helene Mars är ren sedan länge, men en stor del av sitt liv har hon ägnat åt missbruk och dåliga relationer. Det började tidigt. Grunden lades redan efter mammans och pappans skilsmässa under de tidiga tonåren.

– Vid separationen fick jag reda på att pappa inte var min riktiga pappa. Som en protest valde jag därför att flytta med mamma, men eftersom hon var alkoholist innebar det att jag i stort sett bodde ensam från att jag var 13, säger hon.

I mammans liv fanns många karlar, flera bodde hon också hos i perioder. Med mamman ute ur lägenheten kunde Helene Mars skolka som hon ville. Mamman hade dålig koll och skolan likaså, någon avslutad grundskoleutbildning blev det inte. Droger blev det desto mer av. I trakterna kring Bollnäs där Helene Mars växte upp finns det mycket av den varan.

– Det rullade bara på. Jag började med alkohol och hasch. Sedan blev det även amfetamin genom mina olika vändor med missbruk, säger hon.

På grund av missbruket tog pappan avstånd.

– Jag har inte haft så många runt mig. Jag fick lite hjälp av mamma och sedan var det socialen till slut. Jag hängde ute eller var hemma hos någon äldre, mest män, några stycken av dem var också vänner till mamma, säger hon.

Vid 18 års ålder kom hon in på Hasselakollektivets behandlingshem Franshammar under ett år. Det gav lite styrsel på livet och höll henne nykter ett tag.

– Där får man lära sig att leva socialt från grunden. Det var tufft men bra. Från början tyckte jag inte att jag hörde dit, jag tyckte inte att jag hade problem, säger hon.

Vid 24 blev hon mamma för första gången, ensam. Hon flyttade med en man till Östersund och tog ett städjobb. Lugnet höll i sig när hon träffade andra barnets pappa, men när även det förhållandet gick om intet lämnade hon deras dotter hos honom och flyttade tillbaka till Bollnäs. Till de gamla polarna. Äldsta barnet familjehemsplacerades hos hennes bror.

– Jag brydde mig inte om mycket och tog dagen som den kom. Det var ett väldigt dysfunktionellt liv utan någon trygg punkt, säger hon.

Under 20 år varvades nykterhet med perioder av missbruk. Vändningen kom den dagen hon hittade sin pojkvän död. Han hade hängt sig i garaget. Då fick det vara nog. Hon fick hjälp av en kompis som också suttit fast i missbruk, men som börjat ta tag i livet. Tillsammans fixade de det.

– Jag tog ingen annan hjälp, ingen behandling, utan gav mig fan på det och tänkte på mina barn, särskilt den yngsta som jag hade fått sämre kontakt med. Jag flyttade tillbaka till Östersund och till henne när jag var drogfri.

Numera bor de tillsammans. Helene Mars har varit nykter i 14 år. Sedan 2014 har hon städat på Samhall. Jobbet fick hon på grund av sina socialmedicinska problem, men hon bär också på smärtproblematik. 2012 opererades hon för diskbråck och i dag utreds hon även för spinal stenos. Men jobbet ger henne en stabilitet hon inte kan vara utan.

– Hade jag inte haft Samhall som en trygg punkt vet jag inte vad som hade hänt. Jag har inte haft några längre anställningar tidigare i mitt liv, om man säger så.

Nu är hon teamledare sedan flera år och städar på Innovitaskolan som har klasser från F till 9. Det är damning, moppning och tömning av papperskorgar fem dagar i veckan. Skolledningen är nöjd. Sedan Helene Mars och hennes kollegor på Samhall tog över städningen för något år sedan är det mycket bättre städat, det är alla överens om.

– Det är lite livat bland ungarna ibland och klockan två är man trött i huvudet, men vi får uppskattning. Både lärare och elever hejar och pratar och låter oss veta att vi gör ett bra jobb. Vi känner oss som en av dem, säger hon.

– Det enda jag önskar mig nu är ett stilla liv tillsammans med sina katter och min särbo.

Allt annat är redan gjort.

– Främst hoppas jag att det ska gå bra för mina barn och så ser jag fram emot att eventuellt bli sambo igen.