Svårigheter i arbetslivet vanligt för kvinnor med sen adhd-diagnos

Sedan adhd på senare år fått mer utrymme i debatten, är en vanlig missuppfattning att ”alla” har en släng av adhd – trots att underdiagnostik fortfarande är ett allvarligt problem i vissa grupper. Länge uppfattades adhd som en funktionsnedsättning som drabbar framför allt pojkar och män. Men ny forskning visar att det är lika många kvinnor som män i vuxen ålder som har adhd. Problemet är att kvinnorna i snitt får sin diagnos fyra år senare. En anledning till detta är att adhd tar sig olika uttryck hos könen.

– De flesta förknippar adhd med att man är hyperaktiv, utåtagerande, har svårt att sitta still och dålig impulskontroll – symtom som främst pojkar har. Hos flickor kan adhd se delvis annorlunda ut, säger Lotta Borg Skoglund, vars forskning lyfter könsunika utmaningar med adhd.

Svårigheter med så kallade exekutiva funktioner som att sortera och strukturera information och reglera inre beteenden och stress, syns inte på utsidan på samma sätt som hyperaktivitet och impulsivitet och upptäcks därför inte i samma utsträckning.

– Flickor, på gruppnivå, mognar tidigare än pojkar och förstår också tidigare vad omgivningen förväntar sig av dem, så de biter ihop och är duktiga, men att hålla fasaden uppe kräver enormt mycket energi, säger Lotta Borg Skoglund.
Hon utvecklar resonemanget i boken Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna.

Okunskapen leder till att flickor lever odiagnostiserade under viktiga år av livet, vilket får stora konsekvenser. Vuxna med adhd är i hög utsträckning sjukskrivna, arbetslösa eller har försörjningsstöd, visar siffror från Socialstyrelsen. Som grupp är kvinnor med adhd överrepresenterade i såväl hälso- och sjukvården som inom socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa. De har sex gånger större risk för tonårsgraviditeter, svårare att klara skolan och få jobb eller utbildning i linje med vad de egentligen klarar av. Lotta Borg Skoglunds forskning visar även att de utvecklar samsjuklighet som ångest och depression och har högre risk för ätstörningar än jämnåriga kvinnor utan diagnos liksom män med adhd.

– Vi tror även att de har större risk för utmattningssyndrom, kroniska smärttillstånd och funktionella symtom som IBS och fibromyalgi men här saknas än så länge forskning. Däremot visar ny forskning på ett samband mellan adhd och högt blodtryck, diabetes, allergier, astma, migrän och epilepsi, vilket kan vara en del av förklaringen till att de konsumerar tio gånger mer sjukvård än kvinnor utan diagnos, säger hon.

Ibland pratas det om adhd som en superkraft, med det är den knappast, anser Lotta Borg Skoglund. Också på arbetsmarknaden möter personer med diagnosen svårigheter.

– Kvinnor som får en sen diagnos kan ha ett tungt bagage av misslyckanden och ofta en känsla av utanförskap som gör det tufft att komma in i arbetslivet. De kan få svårt att sätta gränser i ett arbetsliv där du i dag förväntas vara tillgänglig hela tiden, kunna sortera väldigt mycket information, veta vad du ska agera på nu och vad som kan vänta – saker som är svåra för en adhd-hjärna. De har också svårare att dra gränser mellan jobb och fritid, säger Lotta Borg Skoglund.

En annan dimension av problematiken är att samhället fortfarande utgår från en manlig norm.

– Nästan all forskning kring adhd är gjord på män. Vi behöver höja kunskapsnivån kring kvinnors adhd. Det finns en social förväntan på kvinnor att vara kapabla på många olika arenor samtidigt, och kanske fortfarande en större tolerans för män som uppvisar typiska adhd-beteenden som att komma sent eller glömma barnens gympapåse, säger hon.

Kanske är det snarare större acceptans än fler utredningar och mer resurser till psykiatrin som krävs? Eftersom alla hjärnor är olika. Det behövs också en större nyfikenhet på hur alla medarbetare bäst kommer till sin rätt, menar Lotta Borg Skoglund.

– En person med kan förstås klara jättemycket i rätt miljö, där det finns förståelse för att alla hjärnor är olika. Vi kanske inte ska skapa arbetsplatser för alla olika hjärnor, utan i stället försöka se vad varje hjärna kan bidra med. Vi måste bygga ett samhälle där alla utifrån sina sårbarheter och styrkor kan – och får – vara med och bidra. Där är Samhall ett föredöme som jobbar utifrån individens förutsättningar och styrkor och fokuserar på hur varje människa kan bidra, i stället för på vad de inte kan. Så skulle fler arbetsplatser tjäna på att tänka, säger Lotta Borg Skoglund.