”Om jag kan vill jag jobba längre än 65”

Kunskapen sitter i händerna på Maria Lindbäck. Hon försörjer sig som montör på Samhall i Överkalix.

– Det är ett pilligt, men roligt jobb, säger hon.

Fingerfärdig har hon alltid varit, hon älskar att pyssla och mormor lärde henne att sticka och hantera virknål redan som liten. Stolt visar hon upp sin skattkista – en väska fylld med de senaste stickprojekten: En benvit mysoverall till barnbarnet som ska döpas och en tröja med ett avancerat lejonmönster till ett annat.

– Jag började sticka på den för bara ett par dagar sedan, men jag är snabb, säger Maria Lindbäck.

Något som också sitter i händerna är värken. Redan som handbollsspelare i tonåren kände hon den, i både fingrar och handleder. Ändå dröjde det till 2005 innan hon till sist fick diagnosen ledgångsreumatism. Trots smärtan är fingrarna fortfarande snabba. Kanske beror det mest på Maria Lindbäcks envishet, för hon har också ett pannben som inte går av för hackor.

En tuff resa med motgångar

Gott så. För hennes liv har bjudit på många motgångar, som att hon
i många år levde i ett förhållande med en man som drack. Och med fyllan kom de fula orden, de hårda händerna.

– Utåt sett var han världens charmigaste, hemma var han en djävul, säger hon och ser ner på sina händer i knät. Händerna som har kämpat så.

– Jag såg tidigt hur han var, men han hade redan hunnit trycka ner mig. Jag stannade för länge.

Långsamt förvandlades Maria Lindbäcks liv till en mardröm fylld av svartsjuka, kontroll, psykisk misshandel och fysiskt våld. I samma veva omkom hennes bror i en bilolycka, och när hennes mamma fick dödsbeskedet föll hon ihop och dog. Med bara några timmars mellanrum förlorade Maria Lindbäck de två personer som stod henne allra närmast.

Samtidigt blev ledvärken ständigt värre. Maria Lindbäck beskriver det som att allt ”värker sönder” – fingrar, fotleder, handleder och drömjobbet. Att stå och laga mat på en förskola blev ohållbart. För när det var som värst svullnade fötterna så hon inte kunde ha skor. Ändå påstod hennes sambo att hon simulerade sjukdomen.

Fick jobb på Samhall

Tillvaron hemma blev ohållbar, till sist var Maria Lindbäck tvungen att fly för sitt liv. Ta fram nytt garn, börja om på nytt. Hennes händer visade henne vägen, denna gång via tangentbordet. 2012 började hon spela ett online-spel, där träffade hon Thomas.

– Vi började prata, så växte det fram. Han verkade så vettig.

Thomas inte bara lyssnade – han erbjöd sig att hjälpa. I smyg köpte Maria Lindbäck en biljett och med hjälp av sonen flög hon till Stockholm utan vare sig jobb, pengar eller ägodelar. De snart stora barnen bodde kvar i samråd med socialen. Det enda hon hade var ett löfte om att få hyra rum hos en man hon aldrig träffat.

Det var kärlek vid första kramen. Ett år senare flyttade de tillbaka till Norrland och tillbaka till barnen. Maria Lindbäck fick jobb som montör på Samhall. Ny man, nytt jobb, nytt hem. Livet såg ljusare ut än på länge, tills hon en kväll kände sig yr.

Nästa minne är från intensiven på Kalix strokeavdelning – talet sluddrade och hon var förlamad på vänster sida. Det skulle ta 2,5 år för henne att lära sig att gå, prata, äta och räkna på nytt.

– Jag tappar fortfarande ord och glömmer vad jag ska göra, säger hon. Det är svårt att lyfta kaffekoppen med vänster hand. Ändå är det händerna som försörjer henne även nu.
Händerna som brukade laga mat och ta hand om barn monterar i dag avancerade joysticks till stora skogsmaskiner och dumprar.

Gillar handarbete

Arbetsdagen på fabriken börjar sju, men hon måste gå upp halv fyra för att få i gång kroppen. Allt är stelt, balansen är dålig sedan stroken och hon har svårt att gå längre sträckor. Under sina reumatiska skov klarar hon inte att jobba.

– Sedan har jag två nerver i kläm i ryggen, så i år fick jag ischias i båda benen och kunde inte gå. I min journal står det ”multisjuk kvinna”, säger Maria Lindbäck och skrattar åt eländet.

Vad kan hon annars göra?

Åren av tung medicinering har frätt sönder hennes tänder, men tandvård är dyrt. Speciellt när man ofta är sjukskriven. Men jobbet är inte bara viktigt ekonomiskt, utan också socialt.

– Jag trivs jättebra, har fina arbetskamrater och älskar att pyssla, det är ett perfekt jobb. Jag är bra på handarbete. Och envis – händerna pillar på lite åt gången tills det gör jätteont. Det är bra att hålla i gång, säger hon och gör lite fingergymnastik. Sedan stroken blir hon lätt hjärntrött.

– Förut gjorde jag 54 joysticks på en dag, i dag gör jag kanske 20, om jag mår bra. Maria Lindbäck har aldrig låtit smärtan – varken den psykiska eller den fysiska – hindra henne från att leva och hon vägrar att bli hemmasittare. Att jobba är roligare.

– Om jag kan vill jag jobba längre än 65.