Mannen med bredast kompetens på Samhall?

Martin Lindell är både ny och gammal på jobbet. För någon vecka sedan började han på Samhalls tvätteri i Göteborg, för andra gången. Vissa ansikten är fortfarande bekanta, trots att han hunnit med ett sex år långt mellanspel på Volvo.  

– Det blev ett för högt tempo än vad jag klarar där.  

Lugn och ro är ett måste.  

– Stress, blinkande lampor och hög ljudnivå kan utlösa epilepsianfall. Jag ska också undvika konflikter. Märker jag att jag är på väg att bli förbannad eller irriterad brukar jag gå ett varv runt huset för att bli lugn igen. Det är som det är, säger Martin Lindell lugnt.  

På grund av sjukdomen har det varit en utmaning att hitta rätt arbetsplats för Martin Lindell. Många vågar inte anställa honom av rädsla för att han ska skada sig på arbetsplatsen, falla ihop och krampa i en trappa, bli överkörd av en truck. Och blir det för pressat reagerar hans kropp direkt med anfall. Under sina snart 15 år på Samhall har Martin Lindell därför varit något av en mångkonstnär. Han har hunnit med utbildningar i städ, lagerarbete och kundservice, samt testat både lokalvård i Nordstan, plock och pack på Lövgärdet och emballagehantering och lagerarbete på Hisingen. En sväng på Ikea, Lindex och Postnord har han också hunnit med. Dessutom har han varit fadder och lärt upp nyanställda.  

– Jag har nästan varit runt i hela Samhall, säger han.  

Räds inte att prova nya saker

Martin Lindell är för tidigt född och därför sen i utvecklingen. Som åttaåring fick han diagnosen perceptionsstörning, en lindrig kognitiv nedsättning på de fem sinnena som ger ofullständiga eller inkorrekta intryck från omgivningen.  

– För mig är det normalt. Jag hängde inte med i skolan alls. Om du visar mig ett papper och säger ”läs” fattar jag ingenting. Det är som det är, säger han och rycker på axlarna.  

Hela skoltiden gick han i särskola, där fick han jobba i sin egen takt.  

– I huvudet är jag fortfarande bara som en 19-, 20-åring, säger Martin Lindell, som har fyllt 37. 

Men han vill verkligen vill jobba och räds att prova något nytt. Och även om tankarna är lite långsamma ibland, är han desto snabbare i benen. Martin Lindell spelar både fotboll, handboll och innebandy, och gick HR- och idrottsprogrammet på gymnasiet. 

Fick diagnosen epilepsi

Han är öppen med sin funktionsnedsättning.  

– Jag väljer att lägga fokus på det jag gillar och klarar av. Som att sporta, resa, åka slalom, hänga med vänner och plocka svamp. 

Det var i sena tonåren han plötsligt började svimma.  

– I början åkte jag in och ut på sjukhus. Jag trillade ner i stentrappor och sådant och har åkt ambulans en hel del.  

Först 24 år gammal fick han diagnosen epilepsi. Medicinen hjälpte till en början.  

– Men sedan blev jag sämre och sämre. Jag fick anfall varje dag och bet mig ofta i tungan, den var svullen och lila.  

En dag fick han ett anfall hemma där han inte slutade krampa. Till sist hamnade Martin Lindell på Sahlgrenska sjukhuset i respirator. Det blev en längre sjukdomstid, hur länge minns han inte. Efter ett anfall minns han sällan något.  

– I dag mår jag bättre och är noga med min medicinering. Men jag har fortfarande ofta små anfall.  

De märks knappt för omgivningen, mer än att han stirrar rakt ut i luften med tom blick en stund.  

– Det är som att jag hör er, men ni hör inte mig, jag är som i en bubbla. Jag tar hellre ett stort fulländat anfall, de små är styggare. De kan komma gång på gång på gång, förklarar han. 

Efter ett anfall – stort som litet – blir han väldigt trött och måste vila. Hans kollegor på Samhall kör alltid hem honom och håller kontakten för att se hur han mår. 

– Dagen efter är värst, då känner jag mig väldigt trött och matt. Då är det bara att slappa i soffan. Se på film går inte. Hjärnan måste vila.  

Det innebär många obetalda karensdagar, något Samhall nu försöker åtgärda genom Försäkringskassan. 

Jobbet betyder självständighet

Martin Lindell är glad för sitt jobb. Men än viktigare för honom är det att ha arbetskamrater. 

– Man går till dem, inte till jobbet. De gör jobbet roligare, förklarar han, medan han sorterar inkommen tvätt på tvätteriet i Aröd.  

Trots att de tvättar närmare ett ton smutstvätt varje dag, så råder ett lugn i de ljusa lokalerna. Stämningen är skön och jargongen skämtsam. 

– Det är lugnt och skönt här, man pysslar och sorterar, säger han.  

Bäst med jobbet är att det inte är stressigt. Och att man tjänar pengar, även om han gärna skulle tjäna mer. Jobbet på Samhall har gjort honom självständig. I vuxen ålder har han alltid bott själv.  

– Men jag har ett boendestöd som sparkar i gång mig när det gäller städ och matlagning. Förut behövde jag mer hjälp. Nu klarar jag mer själv. Jag lever som en vanlig Svensson, fast med epilepsi.