”Allt går om man har en vilja – tålamod är min starkaste egenskap”

Den mekaniska handprotesen greppar fumligt om espressokoppens lilla handtag, och spiller ut lite kaffe. Protesen hänger sig och går inte att öppna. Masoud Owji suckar och försöker justera anslutningen på vänster armstump med det enda finger han har kvar, högertummen. Med den fixar han det mesta som andra behöver två händer och tio fingrar till.

– Allt går om man har en vilja. Tålamod är min starkaste egenskap, säger han.

Tur, med tanke på de senaste 24 årens läkarbesök, operationer och rehabtimmar.
Den 29 oktober 1998 förändrades livet för alltid för Masoud Owji, en sportig, social kille som gick sista året på natur och snart skulle fylla 18.

– Jag hade planer på att ta över världen – redan då, lägger han till med ett skratt.

Jurist eller pilot var målet. Men diskoteksbranden i Backa förändrade allt för de 400 ungdomarna som var på fest i industrilokalen utanför Göteborg. 63 överlevde inte, över 200 skadades. Masoud Owji var en av de svårast brännskadade.

Fick kontakt med Samhall

I två månader låg han nedsövd med tredje gradens brännskador på huvud, armar, bål, ben. Vänsterarmen amputerades, han miste ett öga och nio fingrar, höger fot var sönderbränd, och av hans ansikte fanns nästan ingenting kvar.
När han sedan vaknade i januari var det till ett liv med helt nya förutsättningar.

– Jag såg i princip ingenting, andades genom ett hål i halsen och fick kommunicera genom att blinka, berättar han.

Masoud Owji var tvungen att lära sig allt på nytt – sitta, gå, prata, äta – och han har sedan länge tappat räkningen på alla operationer och hudtransplantationer. Synen är fortfarande dålig, liksom hörseln och minnet.

Men han överlevde. Och han tänker fortsätta att njuta av livets äventyr.

– Inget hindrar mig. Jag väljer medvetet att leva i nuet och göra saker som får mig att må bra.

– Ordet ”problem” finns inte i mitt vokabulär. I stället ser jag det som saker jag måste hantera och åtgärda. Värst är inte smärtan, utan ångesten över att jag tappar så mycket tid, menar Masoud Owji.

Läkarbesöken tar aldrig slut. Det gjorde däremot hans relation, hans sjukdagar och även hans livslust ett tag. Utförsäkrad av Försäkringskassan fick han valet att bli förtidspensionär eller kontakta arbetsförmedlingen.

– Jag var 32 och inte riktigt redo för pension än, säger Masoud Owji med ett ironiskt leende.

Genom arbetsförmedlingen kom han för första gången i kontakt med Samhall.

– Jag gick på ett möte … ”and the rest is history”.

Samhall blev hans språngbräda ut i arbetslivet och en ivrig Masoud Owji klargjorde att han gör vilket jobb som helst, så länge han utvecklas. Och det blev en utvecklande tid på Samhall. Masoud Owji blev interntaxichaufför, avancerade till områdeschefens assistent, fick uppdraget att åka ut till verksamheter och förmedla kontakter. Ansvaret bara växte.

– Mitt viktigaste motto är ”våga prova”. Går det inte får man testa något nytt.

De två åren på Samhall gjorde att Masoud Owji vågade ta steget mot nya utmaningar. Han erbjöds jobb av företaget han själv kontaktat om arbetsplatsanpassning och efter sex års anställning startade han det egna företaget Variative, som med hjälp av individanpassade hjälpmedel hjälper andra människor med funktionsvariationer att fungera bättre på arbetsplatsen. Parallellt är han med och driver musikagenturen Bunkern bokar, ger
inspirationsföreläsningar, är ambassadör för Hjärnkoll som jobbar med psykisk ohälsa och är grundare till folkhälsoloppet Biskopsloppet.

– Sedan är jag ambassadör för Blodomloppet, en passande matchning med tanke på hur många påsar blod jag själv fått.

Vandrat genom Afrika

När handprotesen strejkar igen, avböjer han vänligt hjälp med orden:

– Ser det ut som jag skulle ge upp?

Det gör det inte. Trots att handen vägrar samarbeta, högerfoten är trasig, luftvägarna permanent skadade och synen på det enda ögat så dålig att allt tre meter bort blir suddigt.

Från att ha varit rullstolsburen har hans nya passion löpning nu blivit en livsstil. Masoud Owji fortsätter leva, lite fortare än många andra, som för att ta igen förlorad tid. Han har tagit körkort, utbildat sig till filmproducent, vandrat genom Afrika i tv-programmet ”Mot alla odds”, rest världen över, sprungit maraton, startat företag och flugit till Tyskland för att hämta sin motorcykel, som han sedan körde hem själv. Med bara en tumme.

– När jag mår dåligt springer jag. Fort. Men inte ifrån det förflutna, utan mot mina drömmar.

Och hans drömmar är många.

– Jag vill leva i ett space community i en omloppsbana runt jorden, springa New York-maraton, skaffa hund, segla jorden runt, bygga ett hus.
Tiden räcker inte riktigt till. Men den tid han har – då lever Masoud Owji mer intensivt än de flesta.