”Tillsammans med barnen och hockeyn är det jobbet som räddat mig”

Reine Axelsson liksom strålar. Det finns ett inre ljus hos honom som trots livets alla motgångar inte slocknat. Själv beskriver han sig som tjurig.

– Trillar jag i ån flyter jag åt fel håll. Jag har alltid gjort allt de säger att jag inte kan göra, säger han.

Den inställningen har tagit honom från rullstol till rullator på rekordtid. En utveckling som läkarna inte trodde var möjlig.

– Det är en väldigt brant backe att klättra, men det har gått jättefort. Ingenting är omöjligt. Det gäller att träna, säger Reine Axelsson.

Hans främsta problem just nu är höger sida och fot. Att gå känns som att gå på en fot som sover, nervbanorna har ännu inte hittat vägen tillbaka. Var tredje månad får han botox i knät, fotleden och baksida lår för att hålla muskler och leder mjuka och han äter starka smärtstillande. I början kunde han inte heller lyfta kaffemuggen för att dricka, men genom att varje morgon tvinga armen att göra rörelsen gick det plötsligt. Hjärnan tränades om. Men att skriva är fortfarande svårt.

– Jag känner inte riktigt pennan. Jag har ont i handen och det känns som att den är kall, säger han och gnider sig om fingrarna som för att få upp värmen.

Stroken var massiv, 3,5 gånger 4 centimeter, och förändrade allt. Få överlever en sådan blödning, men Reine Axelsson hade tur. Han var i Samhalls garage i Sveg när det hände. Där arbetade han med att serva och göra rent kommunens bilar. Vanligtvis var han ensam, men just den dagen i augusti för drygt två år sedan hade han sällskap av säljchefen som var där för att städa sin bil. När han föll ihop handlade det om minuter. Men chefen förstod allvaret och han kunde snabbt flygas med helikopter till sjukhuset i Östersund.

– Jag låg inne länge. Det tog en månad innan jag ens kunde ställa mig upp, sedan följde en lång tid av rehab, säger han.

Anledningen till stroken är troligen högt blodtryck och stress. Reine Axelsson arbetade heltid både på jobbet och hemma. Sedan 2016 är han änkling och ensam med fyra barn, dessutom är han hockeypappa med träning flera gånger i veckan. Sorgen efter hans fru Maria som dog plötsligt av blodproppar i lungan bidrog till ytterligare ett lager av stress.

– Hon knäckte tåleden i dörrkarmen en natt när hon skulle gå och titta till tvillingarna som då var fyra år gamla. Hon gipsades och det bildades en propp i benet. När hon sökte vård på grund av smärtan nonchalerades hon av läkaren, säger han.

Proppen delade på sig och vandrade från benet till lungan.

– Jag vaknade av att hon andades jättekonstigt. Hon dog i ambulansen och där stod jag med barnen. Det var en chock och den har inte släppt än, säger han.
Händelsen Lex Maria-anmäldes av vårdinrättningen, men drogs senare tillbaka. Varför vet inte Reine Axelsson och han har inte orkat bråka. I stället satte han i gång med en omvandling av huset och trädgården. Tempot var ursinnigt. Alla deras gemensamma drömmar skulle realiseras. Han gjorde om köket och byggde en carport, veranda och terrass.

– Det var som terapi. Det är bara tvättstugan kvar, sedan är jag klar med allt det vi hade pratat om att göra, säger han.

Förutom barnens morfar finns ingen släkt kvar i livet kring Reine Axelsson och hans familj. Hjälpen kom i stället från vänner, jobbet och från samhället som slöt upp på det sätt de kunde.

– Jag fick stöd och kunde prata om det, de fanns där. Samtidigt ville jag hinna med allt som förut, jag ville inte skära ner på något för barnen även om jag egentligen inte orkade, säger han.

Från början är han kock och han lagade mat på olika restauranger, men ryggen orkade inte. Reine Axelsson är född med för korta hälsenor och efter år av felbelastning sa kroppen ifrån och han tvingades sluta. Efter kontakt med arbetsförmedlingen fick han i stället anställning på Samhall 1998. Först som svetsare och sedan som bilansvarig. Numera arbetar han som poolbilsbokare för Härjedalens kommun. En halvtid på grund av hjärntrötthet och rehabträningen som görs 18 mil bort i Östersund.

– Samhall hjälpte mig att få inre tjänst efter stroken. De är tålmodiga. Hade jag haft ett vanligt jobb hade jag nog blivit utbytt vid det här laget. Samtidigt går jag till jobbet för att jobba, jag sitter inte bara av tiden, säger Reine Axelsson.

– Arbetet har varit en viktig pusselbit för att komma tillbaka till något slags normalitet.

Och inte bara för inkomsten.

– Tillsammans med barnen och hockeyn är det jobbet som räddat mig. Annars hade jag inte suttit här nu, så tjurig kan ingen vara, den sociala biten är jätteviktig, säger han.

För elva månader sedan skaffade familjen en samojedvalp. Wuppe. Han har gett ny, välbehövlig energi till deras hem. Nu saknas bara musiken.

– Någon gång kanske jag kan spela piano och gitarr igen.