Hon var ett lyckligt barn. Förutom då hon var i klassrummet. Den unga Jenny Dearborn var en driven och aktiv flicka full av energi som blev totalt nedtryckt av sina lärare. De gav henne meningslösa uppgifter, flyttade henne från klass till klass och hon fick väldigt lite tid med lärare.

– När jag växte upp i Kalifornien och gick i skolan hade jag väldigt mycket energi. Mina lärare sa till mig att jag var värdelös och att jag aldrig skulle lära mig någonting. ”Gå ut och spring”, sa de. Så jag sprang runt, runt på skolgården. Och jag blev aldrig trött, säger Jenny Dearborn.

När hon var 18 år och skulle börja gymnasiet så fick hon äntligen den hjälp hon behövde. Hon fick diagnoserna dyslexi, adhd och ocd och livet blev aldrig mer sig likt. Med nya verktyg, som till exempel ljudböcker, kunde hennes kompetens äntligen komma till sin rätt. Hon lärde sig att läsa på riktigt och bestämde sig för att viga sitt liv åt utbildning och pedagogik. Men hennes största drivkraft då var ilskan över alla de år då hon inte fått hjälp. Även om vändpunkten var ett faktum tog det nästan tio år för henne att bli av med ilskan och bli lycklig igen.

– Jag gick från att vara ett lyckligt barn, till att bli en arg vuxen. Jag kunde nästan inte fokusera på det jag läste för att jag var så arg på de människor som behandlat mig illa. Först när jag var närmare 30 år kunde jag känna mig trygg och landa i det jag uppnått, berättar hon.

Jenny Dearborn har dubbla examina vid Berkeley och Stanford och har haft positioner som HR-chef på Hewlett Packard, Sun Microsystems och SAP. Via Sun Microsystems och konsultbolaget Success Factors tog hon sig ända till rollen som Vice President HR och ansvarig för all företagsutbildning hos mjukvarujätten SAP. Hon är utsedd till en av de 50 mäktigaste kvinnorna i världen inom tech.

Jennys förutsättningar i skolan var svåra men i den riktiga världen visade sig hennes funktionsnedsättningar snarare vara gåvor. Hon tog tidigt examen som lärare i engelska vid Berkeley och Stanford och började sedan arbeta inom företags-utbildning, på Hewlett Packard. Hon avancerade snabbt inom tech-industrin och har sedan dess jobbat på flertalet stora företag. Hon har vunnit flera branschpriser, skrivit två bästsäljande böcker och blivit utsedd till en av de 50 mäktigaste kvinnorna i världen inom tech. I dag har hon makten – och framförallt viljan – att själv kunna påverka arbetsmarknaden. Hon driver ett eget företag där det största uppdraget är att hjälpa företag att bli mer inkluderande på sina arbetsplatser.

– Varje företag har möjligheten att göra sin arbetsplats mer inkluderande. Det är ett val. Det är svårt, men det är ett hårt jobb som är värt arbetet. Min vision är att våra arbetsplatser ska vara en motsvarighet till hur samhället ser ut, gällande etnicitet, kön, funktionsnedsättningar och så vidare. Det ska finnas jämlika förutsättningar för oss alla! Sverige är en viktig förebild här. Andra länder tittar på er och ser allt bra ni gör.

Hon ser att utvecklingen går åt rätt håll, men att det fortfarande finns chefer som är rädda för att tänka mångfald när de anställer.

–  Till företagsledare som fortfarande är rädda för att anställa människor med funktionsnedsättning säger jag: börja smått! Det finns människor och organisationer som kan stötta er och ni kommer inte att misslyckas. Det är okej att vara lite rädd, men ni måste våga ta det där första steget. Sedan kommer ni att se vilka fina resultat det första steget fick och sedan våga ta nästa steg. 

Att bli utnämnd till en av världens mäktigaste kvinnor inom sitt område är något som gör Jenny Dearborn väldigt ödmjuk. Hon ser det som ett stort ansvar och försöker vara en bra förebild för unga kvinnor inom tech.

– I dag är mina personliga mål att hjälpa och utveckla kvinnor på arbetsmarknaden. Jag vill att fler kvinnor ska se en karriär inom tech som en möjlig väg att gå. Det behövs också fler kvinnor i företagsstyrelser och som chefer i högre positioner.

Jenny lyckades vända sina funktionsnedsättningar till styrkor och menar att det viktigaste är att lära känna sig själv sig, att förstå sina begränsningar och att omge sig med människor som kan hjälpa en med det man själv inte är så bra på. Och kanske det viktigaste – att tro på sig själv.

– Ibland känns det som att jag har ett ”jetpack” på ryggen som hjälper mig att flyga! Jag ser världen annorlunda och jag har så mycket energi. Det är inget som håller mig tillbaka.