Ensam är långtifrån alltid stark. Under förhistorisk tid, när vi levde som jägare och samlare på savannen, var grupptillhörigheten rentav livsviktig. 

– Vi är fysiskt svaga varelser och hade inte överlevt som art om vi inte hade varit tillsammans med andra och levt i grupper, säger Torun Lindholm Öjmyr, professor i socialpsykologi på Stockholms universitet.

Hon berättar att vår strävan efter att höra till finns djupt rotad i våra gener eftersom nutidsmänniskan är ättlingar till de förfäder som kände allra starkast behov av att höra till och jobba i grupper – och därmed hade ökad chans att överleva.

De flesta vet hur de känns att bli sist vald eller känna sig utanför på arbetsplatsen. Forskare inom socialpsykologin har studerat vad som händer i hjärnan på människor som upplever att de blir avvisade eller uteslutna ur en grupp och kommit fram till att social smärta har mycket gemensamt med fysisk smärta. 

”Att bli exkluderad under människoartens utveckling var en dödsdom, du överlevde helt enkelt inte själv”, säger Torun Lindholm Öjmyr. Foto: Stockholms universitet

– De delar av hjärnan som aktiveras när man känner sig avvisad är samma som aktiveras vid den mest intensiva fysiska smärtan, säger Torun Lindholm Öjmyr. Det är få saker som är så destruktiva som att exkludera någon, det är bland det värsta man kan göra mot en annan människa. 

Delaktighet viktigt

I dagens samhälle handlar inkludering mer om rationella beslut och kulturella normer, men behovet av grupptillhörighet och viljan att känna sig inkluderad lever alltså kvar. Att alla får vara delaktiga är också en förutsättning för att dagens arbetsplatser ska fungera bra. 

– Om det inte finns en psykologisk trygghet på arbetsplatsen som gör att du vågar säga ifrån när du känner dig utanför är det ett allvarligt problem för hela gruppen, säger Annika Lantz Friedrich, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Det brukar leda till att ingen vågar gå emot strömmen och ifrågasätta till exempel rutiner eller om det går att arbeta på ett mer effektivt sätt. Det påverkar också lärandeprocesserna i en grupp väldigt negativt.

Annika Lantz Friedrich påpekar att inkludering är en viktig ledningsuppgift som dessvärre ofta får stå tillbaka för mer operativa uppgifter.

Annika Lantz Friedrich, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, forskar kring hur man kan utforma och organisera arbetet så att det gagnar både verksamheten och medarbetarnas utveckling. Foto: Lena Katarina Johansson

– Som chef måste man vara en rollmodell och våga ta diskussioner om hur det är i arbetsgruppen och vilka som pratar med varandra och inte runt fikabordet. Det är inget man kan lämna över till arbetsgruppen.   

– Och så fort det kommer en ny arbetskamrat till gruppen måste gruppen kollektivt definiera sig på nytt och fundera på hur arbetet ska utföras utifrån de nya förutsättningarna. 

”Varje person måste få bli sedd”

Enligt Annika Lantz Friedrich är en annan förutsättning för välfungerande arbetsgrupper att vi vågar prata om varandras olikheter.

– Man kan inte bli inkluderad förrän man har blivit sedd. Det finns de som menar att det bästa för gruppen är att inte låtsas om att vi är olika. Men det gör det bara svårare, för vi kan inte skapa bra arbetsuppgifter om vi inte vågar prata om våra olikheter. I stället måste vi gå laget runt, lyfta på tabun och våga fråga varje person vad den är bra på, vad den har för erfarenheter och förutsättningar. Varje person måste få bli sedd som en egen individ i gruppen, men den processen glöms ofta bort.