Vi ses i Misums lokaler i Stockholm School of Economic, SSE, på Holländargatan 32. Mette Morsing kommer direkt till intervjun med cykelhjälm under armen. Klockan är nio, hon bjuder på kaffe och det är exakt 40 minuter vikta för samtalet. Sen ska Mette Morsing förbereda sig för nästa möte. 

Som innehavare av professuren Mistra Chair of Sustainable Markets vid forskningscentret Misum är Morsing eftersökt. Utöver arbetet med att leda centret och den egna forskningen har hon på uppdrag av FN tagit fram en strategi för att integrera hållbarhetstänk i världens alla handelshögskolor. Dagen innan kom hon hem från en akademisk konferens i Nigeria. Om några dagar väntar ytterligare en internationell konferens, den här gången med politisk inriktning. 

Hon har bott i Sverige i tre år nu, och samtalet växlar mellan danska, engelska och svenska. 

Vi börjar. Hur ser Mette Morsing på utvecklingen mot ett hållbart samhälle?

– Vi har några verkligt stora globala utmaningar. När vi forskar studerar vi sådant som händer, eller har hänt, och baserat på det försöker vi dra slutsatser om vad som är bra lösningar för framtiden. Sen är det upp till andra att tillämpa våra resultat. Men jag ser större engagemanget än tidigare både från forskare inom såväl naturvetenskap och teknik som samhällsvetenskap, och på alla nivåer i stat, civilsamhälle och näringsliv. 

När Mette Morsing kom till Stockholm var hon professor vid Copenhagen Business School (CBS). Där har hon bland annat byggt upp ett forskningscenter om företags samhällsansvar, CBS Centre for Corporate Social Responsibility. Hennes tvärvetenskapliga forskning är inriktad på hållbarhetsfrågor och företagsekonomi. Varför tog hon jobbet i Stockholm?

– Av flera anledningar. På SSE finns en vilja att se hållbar ekonomi som en helhet: att inte arbeta med hållbarhet och ekonomi var för sig. I Stockholm som stad finns en entreprenöriell hållbarhetsanda. Näringslivet är engagerat i att experimentera för att stärka den hållbara utvecklingen. Hur vi kan påverka genom att styra investeringar, till exempel.

Experimentera? Kan vi experimentera med vår hållbara framtid?

– Vi måste. Vi vet inte vad som är rätt lösning. Vi måste testa hypoteser och studera resultaten. Det är så utveckling går till. Och vi måste lära våra studenter att det inte finns en ’one size fits all’-lösning. För att nå en hållbar framtid måste vi förhandla, forska och samarbeta för att ta fram nya mindsets, mätsystem och regleringar, till exempel.

Det påstås ibland att det pratas för mycket i arbetet för en hållbar värld. Mette Morsing håller inte med om det. Hon tycker att det pratas för lite.

– Jag tror på språkets ”performativitet”. Tal är handling. Tal som strävar mot en punkt längre fram än den där du nu befinner dig, är vad jag kallar ’aspirational talk’. Det är viktigt för hela hållbarhetsfrågan. Om du inte sätter ord på tankar om en värld som är bättre än idag, kommer du inte framåt i dina handlingar. Därför är det viktigt att vi både som enskilda individer och organisationer vågar sätta ord på hur vi kommer att agera i framtiden. Se bara på Greta Thunberg. Greta har inte gjort nästan någonting utom att prata, och pratat och pratat. Men genom att prata har hon bidragit till att sätta en agenda som en hel värld nu orienterar sig efter.

Hur spelar den språkliga performativiten roll?

– När du till exempel ber om ursäkt, när du säger förlåt, är det en handling som i sig själv kan förändra relationen mellan människor. Den lingvistiska språkteoretikern John Austen tar det kristna äktenskapet som kärnexempel: När två människor gifter sig säger de ja till varandra. Inget annat händer. De står bara där i kyrkan och säger ’ja’. Men efter det är världen förändrad för dem. Vi ser samma sak när vi studerar företag och deras förpliktelser inom hållbarhet. Ett uttalande skapar en förpliktelse att agera i enlighet med det man sagt.  Ett uttalande kan förändra allt.

Hur?

– När företag gör en offentlig utfästelse ger det i en eller annan form en förpliktelse. Säg att du är företagsledare och helt utan att mena det säger ”vi ska ha hållbarhet”. Då vet du att det är total greenwashing. Men dina medarbetare står där, de tror på dig och börjar agera efter det du sagt. Och du är beroende av deras förtroende, så du blir fångad i dina egna ord. Om medarbetare märker att det chefen säger är tomma ord. Om hon till exempel inte driver förändring, eller om det inte skapas strukturer eller incitament för medarbetarna att själva driva hållbarhetsarbetet – då riskerar orden att vända medarbetarna mot ledningen. Det är språkets negativa performativitet. Ledare i moderna organisationer måste vara väldigt försiktiga i sina uttalanden om hållbarhet och därför är jag väldigt intresserad av att studera offentliga utfästelser.  

Som ett exempel på det har Mette Morsing uppmanat skandinaviska banker att ta tydligare ställning för hållbara investeringar.

– Vi ser i vår forskning att investerare kan ha stort inflytande på utvecklingen mot ett hållbart samhälle genom att göra kapital tillgängligt för ’rätt’ företag. Men när jag nyligen frågade en person som sitter i styrelsen om varför de tvekar, sa han ’vi vill inte vara moraliska domare över vad som är rätt lösningar’. Jag tänkte bara: ’Människa, styrelsesmedlem, se dig omkring. Världen skriker efter lösningar och du sitter på ‘the flow of money’. Våga göra något riktigt för samhället, för om businessen fortsätter som nu är det kört för oss.’ Man blir aldrig någonsin 100 procent hållbar. Hållbarhetsarbete är en evig process där vi alla måste satsa lite mer än vi gör idag. 

Hon tror att media har en roll att spela på området. Att det är många som beskyller företag för greenwashing när hållbarhetssatsningar inte ger den effekt man önskat, även om intentionerna var goda.

– Ja, jag tror att många företag upplever att det är säkrare att göra en hands off, än att ta ställning.

Samtidigt pekar Mette på att det finns de som tar ställning. Att studier visar att det går bra för många av dem. Hon arbetar just nu med ett projekt om ”corporate political activism” där man bland annat tittar på klädmärket Patagonia. 

– De stängde sina butiker på Black Friday i ett ställningstagande mot överkonsumtion och de har tagit ett tydligt initiativ för cirkulär ekonomi. Deras försäljning går så här, säger hon och för handen uppåt i en brant stigande kurva.  

Morsing gräver på djupet i den dynamik som uppstår när näringsliv, stat och civilsamhälle i partnerskap försöker ta sig an hållbarhetsfrågan, och framför allt bristen på kunskap hur, och om, det fungerar. 

– Jag hör ofta att olika partnerskap kommer att lösa världens alla problem. ’Mmmm’, tänker jag då: ’Det låter som en bra idé. Ju fler olika människor, intressenter och perspektiv, desto mer kunskap och bättre lösningar’. Samtidigt är dynamiken i partnerskap något vi vet väldigt lite om, och som vi måste studera innan vi kan säga hur vi får det att fungera. Vi måste titta på empirin, folk som faktiskt jobbar i partnerskap, som har riktiga erfarenheter, och lära oss av deras resultat. Alla typer av partnerskap är inte lika effektiva. I min forskning har jag sett partnerskap för att skapa social utveckling som är så dysfunktionella att de inte alls håller vad de lovar.  

Minuterna tickar iväg. En fråga till:

Ett av Misums uppdrag är att integrera hållbarhet i skolans utbildningar, så att framtidens studenter är lika bekväma med att agera i hållbarhetsfrågor, som med ekonomistyrning. Men räcker det? Det kan ta många år innan dagens studenter sitter i styrelser och på de högsta chefsposterna.  

– Vi har utbildningsprogram även för dagens chefer. Jag tror att efterfrågan på dem kommer att öka eftersom företag börjar efterfråga dessa kompetenser från sina chefer. Jag tror att dagens uppenbara klimathot och – även om det inte finns bevis för det – Greta Thunberg-effekten har haft en stor, stor påverkan på hur snabbt intresset för hållbar utveckling ökar både i samhället i stort och i näringslivet. ●