MARGOT WALLSTRÖM
Fullständigt namn: Margot Elisabeth Wallström
Född: 28 september 1954
Familj: Maken Håkan, sönerna Viktor, 28 och Erik, 20. Barnbarnet Henry, sex månader
Bor: På Hammarön utanför Karlstad
Hyr lägenhet i Stockholm
Gör: Kampanjledare för mångfald och tolerans på Postkodlotteriet, ordförande för Lunds universitet, talesperson för stiftelsen Global Challenges Foundation, föreläser.
Gjorde: Tidigare bland annat FN:s speciella sändebud för att stoppa sexualiserat våld mot kvinnor i krig och konfliktområden, EU-kommissionens första vice ordförande och socialminister.
Fritid: Läser, är i naturen.

Om motsatsen till mångfald är enfald, som i dumhet och oförstånd, kan väl ingen gärna vara emot mångfald?
Ibland undrar man. Margot Wallström, som i sitt nya och friare liv är 25-procentigt anställd som mångfaldsansvarig på Postkodlotteriet, tycker att många av de gamla fördomarna hänger kvar och att utvecklingen för mångfald går för sakta.
– Jag tror att den största fördomen vi har om oss själva är att vi inte har några fördomar. Vi har mycket i bagaget om hur vi uppfattar världen och vad vi anser normalt eller avvikande. Jag tror att varje människa skulle behöva testa sina egna fördomar för att vi verkligen ska bli bättre på att skapa ett samhälle med större mångfald.
Vad är mångfald för dig?
– En människosyn som betonar alla människors lika värde, oavsett hudfärg, etnicitet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Det är viktigt att mångfald inte bara handlar om invandrare och rasism. Lika viktigt är att vi i vardagen arbetar för att alla får samma möjlighet till arbete, till en plats i samhället, en röst.
Efter tio år i Bryssel och två år i New York: Hur tycker du att vi i Sverige ser på mångfaldens fördelar?
– Medvetenheten är hög i Sverige om de här frågorna. Jämställdhetsdebatten har till exempel drivits under lång tid och vi har tagit emot många flyktingar och invandrare. Men det räcker inte att bara sätta upp kvantifierbara mål och till exempel säga att vi ska ha si och så många med funktionsnedsättningar på vår arbetsplats. Det handlar om något djupare, det som någon har kallat mormors röst. Hur man pratar om medmänniskor hemma vid köksbordet, med vilka ögon man ser på andra, det som formar vår syn på samhället. Det är någonting mycket större än att föra en ambitiös, officiell politik i de här frågorna.

Vilken form av vardagsdiskriminering gällande mångfald upprör dig mest?
– Det är nog när man dömer ut en annan människa efter att bara ha sett det yttre, för att han eller hon är för gammal eller tillhör en annan religion, exempelvis.
På Samhalls Visa vägen-gala i höstas nämnde du att Arbetsförmedlingen lägger ned mycket kraft på att koda en människas funktionsnedsättning och oförmåga i stället för att se varje individs tillgång. Kan du utveckla?
– Det blir så när pengar får styra systemet och en människas grad av funktionsnedsättning styr ersättningen. Det måste gå att utforma systemen på ett medmänskligare sätt, att vända på perspektivet. Vilka resurser har den här människan?
– Efter galan har jag läst Mikael Anderssons bok ”Armlös, benlös men inte hopplös”. Han hatade proteser och blev rörligare utan dem. Ändå skulle han tvingas på proteserna. Då blir systemet viktigare än individen. Varför lyssnar man inte på dem det handlar om? Vad skulle vara bäst för dig? Deras röst är viktigast.
– Ett annat exempel är Hosi från Iran som jag träffade i Karlstad. Han studerade svenska för invandrare, men tyckte att undervisningen kändes omodern. Han fick lära sig ord och fraser som han inte hade någon som helst användning av. Nattduksbord kanske inte är ett nödvändigt ord för någon som just har kommit till Sverige? I stället utvecklade han ett dataprogram, baserat på de tusen vanligast förekommande orden i det svenska språket. Tack vare hans program bedömer man nu att invandrare kommer att kunna lära sig svenska på ett år i stället för tre. Förstå vilken kraft det finns i mångfalden, om vi bara släpper fram den.
Ändå verkar många företag fortfarande se mångfaldsarbete som ett slags välgörenhet, i stället för att inse att det faktiskt ofta också är vinstgenererande?
– Ja, nu finns flera studier som visar att företag som präglas av mångfald är mer lönsamma. De långsiktiga fördelarna är uppenbara: man blir mer kreativ, mer innovativ och har lättare att ligga i framkant om de anställda inte är en homogen grupp. Det är sunt förnuft. Mångfaldsarbete handlar i första hand inte om att vara snäll, utan att alla tjänar på detta.
Hur kan då mångfaldsarbetet skyndas på?
– Genom att skapa fler mötesplatser så att vi inte rör oss i skilda världar trots att vi lever i samma samhälle. Det är nyckeln.
Hur ska det gå till konkret?
– Genom att stimulera att vi blandas mer, på språkkaféer, i idrottsföreningar, etcetera. Vi ska också uppmuntra så många företag och organisationer som möjligt att upprätta mångfaldsplaner enligt femstegsmodellen: gör det till en ledningsfråga, skapa en handlingsplan med konkreta mål, se över rekryteringen, kommunicera externt och internt, mät, redovisa och belöna resultaten. Även rekryteringsfirmor borde ha en mångfaldspolicy. Annars är det lätt att vi bara fortsätter att leta efter den kompetens som redan finns.
Vad får du för reaktioner från näringslivet när du pratar om de här frågorna?
– Många är vana att jobba med jämställdhet, men när vi pratar om mångfald i ett bredare perspektiv blir det som en väckarklocka. På många arbetsplatser finns inte en enda funktionsnedsatt person, trots att lokalerna är anpassade och att det ofta inte finns några hinder för att anställa. Men man gör som man alltid har gjort för att det är mest bekvämt. Nu tror jag att allt fler börjar inse hur mycket man går miste om.