När jag var i yngre tonåren var jag själv fylld av fördomar, hat och misstro mot samhället. Mina föräldrar hade flytt från Iran, pappa som utbildad mikrobiolog och mamma som utbildad ekonom, men de fick inga arbeten i Sverige.
De kom till Sverige för att få leva i frihet och för att vi barn skulle kunna få göra det vi drömde om. Jag blev desillusionerad av att se att mina välutbildade föräldrar inte kom in i det svenska samhället, att ingen värderade deras utbildning och kunskap.

Jag såg ingen framtid i Sverige för mig, såg ingen poäng med att studera eller försöka skapa en bättre framtid för mig själv. Jag upplevde det som att samhället och människor var något att göra uppror mot, inte något att vara en positiv del av.
Min pappa såg vad som höll på att hända och tog med mig till Auschwitz. Min pappa sa till mig att ”detta kommer hända dig och världen om vi inte slutar ställa minoriteter mot varandra och inte börjar värna om varandra”.
För mig blev resan till Auschwitz en vändpunkt, ett bryskt uppvaknande. Jag förstod att jag faktiskt var en del av samhället och att det var upp till varje individ att försöka göra skillnad och stå upp för alla människors lika värde. Jag insåg hur fantastiskt Sverige faktiskt är och vilka möjligheter som finns här. Jag bestämde mig för att inte slösa bort alla möjligheter jag faktiskt hade och försöka arbeta för att göra Sverige till ett ännu bättre samhälle där alla, oavsett ursprung, har möjlighet att bidra och känna sig delaktiga i samhället.

Under min uppväxt hade jag två bästa vänner, en var jude, en rom och jag muslim. Vi var de tre musketörerna. Vi kände oss alla på olika sätt ofta exkluderade ur samhället och min judiske vän vågade ibland inte ens berätta att han var jude, trots att han var en tuff och modig person.
Det började skrivas mer och mer om judehatet i Malmö och med inspiration från resan till Auschwitz med min pappa bestämde jag mig för att göra något, att börja arbeta mot fördomar och uppdelningen i vi och dem.

Sedan sex år arbetar jag främst med att utbilda barn och ungdomar i svenska skolor i frågor rörande integration, mångfald, inspiration, motivation och rasism. Jag är grundare av Ideella organisationen UMAF – Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Genom mitt arbete har jag jobbat med att motverka utanförskap, intolerans, antisemitism och islamofobi.

Det självklara, att vi alla är lika värda och har samma människovärde verkar tyvärr inte vara självklart. Vi har alla ett ansvar att stå upp mot rasism och diskriminering när vi ser det.
Det är åskådarna, de som tystnar och vänder bort blicken, som gör det möjligt för antisemitism och främlingsfientlighet att vinna mark.
Vi måste våga ta ställning. Vi måste prata om integrationen, som Sverige tyvärr misslyckats med, vi måste mötas och utmana varandras fördomar och vi måste ständigt våga söka ny kunskap. Sverige är ett fantastiskt land som står inför många utmaningar men tillsammans kan vi skapa en bättre framtid.