– Jag har en käpp hemma, men den använder jag inte så ofta. Jag är inte där känslomässigt än, säger Anna-Lena, ler lite och tillägger att om hon använder den blir det en alltför tydlig signal att hon inte ser normalt.
– Jag vill inte vara ’hon som är synskadad’. Jag vill ju vara Anna-Lena. Hon tillägger att det inte är så viktigt vad det kallas, synskadad, synnedsättning eller funktionshinder.
– Jag ser dåligt helt enkelt, säger hon och rycker på axlarna.
Hon ler igen, den här gången ett befriande glatt leende och hon säger bestämt att livet handlar om hur man tar det.

Hon hade drabbats av den sällsynta ögonsjukdomen Retinitis pigmentosa. En sjukdom som gör att de ljuskänsliga cellerna i ögat, näthinnans tappar och stavar, gradvis förstörs.
– Man skulle kunna säga att jag har tunnelseende med suddiga kanter, förklarar Anna-Lena och förtydligar genom att rulla ihop fingrarna till en kikare och håller handen framför ena ögat.
– Jag ser inte något åt sidorna utan bara rakt fram.

När hon fick beskedet berättade ögonläkaren rakt på sak om sjukdomen och frågade i samma veva om hon ville ha förtidspension. Anna-Lena ser för ett ögonblick arg ut och tillägger att det är tur att man inte gör så numera. Beskedet om sjukdomen och frågan om förtidspension fick Anna-Lena att tvivla rejält på framtiden.
– Det var jättejobbigt helt enkelt. Jag hade väldigt många tankar på hur det skulle gå, ja, det var verkligen tufft. Jag blev väldigt nedstämd, deprimerad och mitt självförtroende fick sig en rejäl smäll. Jag funderade mycket på vad det skulle bli av mig, det var svårt att inte veta hur fort synen kunde försämras.

Men så tog livet tag i henne. Efter en tid byttes sorg och förtvivlan ut mot gemenskap och glädje. Anna-Lena träffade kärleken, Robert, och de flyttade ihop. Sju år efter deras första möte föddes sonen Jonatan. Året efter sjukdomsbeskedet fick Anna-Lena chans att medverka i ett projekt som Arbetsförmedlingen i Örebro höll i. Projektet innebar att 16 ungdomar fick gå en intensivkurs i engelska, för att sedan ta flyget till Edinburgh i Skottland och bo där i 3 månader för att träna upp språket.
– Det var en fantastisk upplevelse. Vi bodde hemma hos engelska familjer och varje måndag var vi studenter på Stevensons College.

Anna-Lena betonar att Arbetsförmedlingen i Örebro hela tiden har varit ett stort stöd genom åren.
– De har verkligen funnits där och stöttat mig. En tid efter resan till Skottland blev Anna-Lena erbjuden att börja på Samhall.

– Jag visste faktiskt inte vad det var utan trodde att det var ett vanligt företag, säger Anna-Lena och ler snabbt åt minnet och tillägger att Samhall är en fantastisk plats som ger möjligheter till dem som behöver det.
Hon är medveten om att det finns de som tänker på Samhall som en plats där man blir placerad om man är funktionshindrad och möts ibland av fördomar.
– Men i stället för att bli irriterad över att de vet så lite försöker jag informera om allt det fantastiska som Samhall gör.

Det gäller att ta chansen när man får den och Anna-Lena är inte rädd av sig. Efter nästan 20 år på Samhall och många olika arbetsupp-gifter fick hon en dag höra att Polisen skulle tillsätta en praktikplats med personal från Samhall. ”Tänk på mig” sa Anna-Lena direkt.
– Då var jag redo. Jag kände att jag ville utvecklas mer och såg det som världens chans, säger hon.

Det gick över förväntan. De var två från Samhall som fick komma på intervju och efter några veckor stod det klart att Anna-Lena fick platsen. Till att börja med jobbade hon mest med att skriva ut bandade förhör.
– Det är ofta förhör från grova brott, vilket kan vara tufft att lyssna på samtidigt som det känns som om det arbete vi gör är en mycket viktig länk i kedjan, säger Anna-Lena.
Efter ett tag kände Anna-Lena att hon ville utvecklas ännu mera och fick då hjälp av Arbetsförmedlingen att skaffa en läskamera och ett särskilt program med möjlighet att förstora text. Med läskamerans hjälp kunde hon ta på sig fler arbetsuppgifter och i dag klarar hon nästan allt som hennes kollegor gör. Efter att ha fått förlängd provanställning tre gånger fick hon till slut en fast anställning. Det var en lycklig dag som firades stort med smörgåstårta tillsammans med kollegorna. Anna-Lena skrattar till och säger att det är ett roligt jobb och att de har en fantastisk sammanhållning på jobbet.
– Här vill jag stanna, utvecklas och lära mig mer.

Hon sticker inte under en stol med att hennes synnedsättning gör livet besvärligt. Men säger i samma andetag att som för alla andra är livet ibland upp och ibland ned. Tillsammans med kollegorna på avdelningen, familjen och på promenaderna i Rynningeviken blåser alla bekymmer bort.
– Det gäller att inte fastna i det negativa utan att hela tiden försöka vända tankarna och se det positiva. Nu är livet som det är och jag försöker att göra det bästa av det. Jag vill lära mig mycket nytt och utvecklas som person.