– Jag hade önskat att lärarna fokuserade mer på vad än på hur. Jag kunde skriva långa berättelser på 18 sidor på nolltid –men fick bara höra att jag hade för bråttom och att jag inte skulle slarva med stavningen. Tänk om de hade fokuserat på mina tankar i stället för att enbart kommentera bokstäver och komman!
Slutade du skriva?
– Nej, jag skrev sketcher och berättelser i hemlighet. Jag förstod inte att jag var bra, utan jag var ängslig och skamsen för att jag inte kunde stava.
När släppte det?
– Min pappa dog när jag var 20 och jag drabbades av stor ångest och sorg. Men jag kunde inte gråta – något höll mig tillbaka. På den tiden var jag elitidrottare och trodde att jag hade drabbats av en hjärtmuskelinflammation. Jag träffade en läkare och berättade att pappa dött och att jag inte kunde gråta. Då bad läkaren mig att skriva ett brev som jag skulle läsa upp för henne.

Vad hände när du skrev brevet?
– Det blev en fullträff och min vändpunkt. Det var som om: ”Jag kan skriva och jag kommer i kontakt med mina känslor genom pennan. Det är ju det här jag ska göra!” Läkaren trodde på kraften i berättandet, och jag är glad att hon gav mig penna och papper i stället för en burk med tabletter eller erbjudande om terapi. Du har hittat din grej i livet.
Hur ska fler i samhället våga vara sig själva?
– Jag tror att det handlar om något så enkelt som att börja lyssna på varandra. Att vara uppriktigt intresserad och få kontakt på djupet leder till förståelse. I samma ögonblick slutar man påminnas om sina tillkortakommanden. Skam och ängslighet hindrar människor att våga hitta sin egen väg. I stället för att fokusera på det som du inte behärskar; bli bättre på det du känner att du älskar och är bra på.