SVETTEN LACKAR, det stånkas och stönas. Plötsligt hörs ett triumferande vrål när någon slår ett personligt rekord. I träningslokalen i Linköping är det inga lätta tyngder som lyfts. Här tränar killar och tjejer med tävlingar som Sveriges starkaste man och kvinna i sikte.
Vid podiet står Carl Rothman. Han har just lastat på en träningsvikt på 240 kilo på stången och koncentrerar sig hårt innan han böjer på benen – det ena med protes – tar i, lyfter och ler nöjt när han lyckas.
– Jag gillar att lyfta tunga saker helt enkelt. Det är något visst när man känner att man klarar av att lyfta 270 kilo, som är min maxvikt just nu.
I augusti i år tävlade han för första gången i tävlingen World’s strongest disabled man i Manchester i England. Där ingår bland annat att lyfta 100 kilo tunga stenar och att dra en lastbil med hjälp av ett rep. Carl Rothman slutade på en tredjeplats, en placering han är mycket nöjd med även om han knappast är den som lutar sig tillbaka.
– Nu vill jag bli starkast i världen! Först måste jag bara få lite tävlingsrutin och så måste jag träna hårt förstås. Tre till fyra gånger i veckan brukar det bli.

MÅLMEDVETENHETEN till trots har det inte alltid varit självklart att Carl Rothman skulle träna och tävla i kraftsport. För 14 år sedan såg det helt annorlunda ut. Då hade snart 20-årige Carl nyligen muckat från lumpen, där han hade tjänstgjort som jägare. Tillsammans med några kompisar skulle han prova på wakeboard för första gången i livet.
– Jag hade aldrig provat förut men tyckte det skulle vara kul. Jag har alltid varit sportig av mig och spelade mycket fotboll och boxades i tonåren. Men något gick fel där på brädan.
Carl Rothman lutade sig för långt fram och ramlade i vattnet i den höga farten. I fallet vreds hans smalben så illa att både kors- och ledband samt en nerv slets av.
– Jag kände direkt att något gick åt helvete, även om den värsta smärtan kom först när jag hade kommit i land. Han åkte ambulans till sjukhuset i Linköping, där hans föräldrar väntade. Skämtsam som han är skojade han med dem när han kom in och sa:
– Nu ska jag amputera benet! Då visste han inte hur rätt han skulle få. – Jag hade aldrig anat att jag faktiskt skulle bli av med mitt ben ett år senare. Det var bara ett skämt.

NÅGRA VECKOR SENARE träffade han en läkare som såg på hans skada och sa: ”Du väljer själv, men vore jag du skulle jag amputera benet. Alternativet, att steloperera foten, kommer inte alls bli lika bra.”. – Det var ett riktigt tungt besked och knappast vad jag hade planerat. Jag var ju precis på väg att börja mitt vuxenliv, skulle flytta hemifrån och börja jobba. Jag ville bli polis och hade även funderat på att göra utlandstjänst.
Carl Rothman väntade in i det sista med att fatta beslutet om amputation. När nerven inte hade vuxit ut ett år efter skadan var han till slut tvungen att göra ett val.
– Det var väldigt jobbigt och jag sjönk rätt djupt ner ett tag efteråt.

Det som ändå höll honom uppe var stödet av familjen och vännerna. Däremot kan han i dag ångra att han inte tog emot professionell hjälp.
– Jag blev erbjuden kurator, men var för stolt och tyckte att jag kunde klara mig själv. I efterhand kan jag se att jag antagligen hade kommit tillbaka snabbare i min mentala läkeprocess om jag hade tagit emot hjälp. Så det är mitt råd till andra – våga ta hjälp utifrån!
Trots skadan lade Carl Rothman aldrig ner sin träning, även om fotboll och boxning var uteslutet. Däremot började han styrketräna ganska snart efter olyckan. Det var också en viktig del i vägen tillbaka.

– Det var en triumf när jag insåg att ”wow, jag kan faktiskt göra väldigt mycket här i gymmet med bara ett ben”. Först handlade det mest om vanlig styrketräning, för att få muskler och bli stor.
– Men för två år sedan blev jag mer intresserad av att lyfta riktigt tungt. När jag kom upp i 180 kilo insåg jag att jag ju faktiskt var rätt bra på det här och fortsatte att sätta upp nya mål. 200 kilo kändes som en bra siffra, säger Carl Rothman och skrattar.
Han började träna alltmer seriöst, och efter lite googling hittade han andra personer som också amputerat ett ben och som lyfte 230 kilo. Det triggade honom än mer. Via Instagram fick han reda på tävlingen i Manchester och hårdsatsade i tre månader, bland annat med hjälp av både Sveriges och Finlands starkaste man. När ansträngningarna gav resultat i form av en bronsmedalj visste Carl Rothman att han ville fortsätta.
– Jag gillar styrketräningen eftersom det ger så tydliga resultat när du anstränger dig. Fördomar har han sällan mött under sina år som amputerad. Men han får en del reaktioner när han lyfter hundratals kilo.
– ”Tänk att du klarar det där med bara ett ben!”
Det peppar mig! Visst kan det vara svårt att ta i ibland när man saknar en vadmuskel, men jag bara kör! Jag ser inte mitt handikapp som ett problem och jag hoppas att jag inspirerar andra.
I DAG JOBBAR CARL ROTHMAN som it-tekniker på Securitas, ett jobb han stortrivs med. I framtiden kan han tänka sig att kombinera sitt vanliga jobb med att föreläsa om motivation och träning. Och så har han ett mål till:
– Om fem år har jag förhoppningsvis fem guldmedaljer i Strongman hemma på väggen!