Jag ser med egna ögon hur personalen sliter och gör sitt yttersta för att räcka till. När jag har frågat hur sjukskrivningstalen ser ut på just deras boende så upplever jag ibland en skam, en hopplöshet. Som att de inte riktigt vågar vara ärliga i hur illa det egentligen är… Kanske vill de hålla skenet uppe? Eller tar cheferna det som ett personligt nederlag att det inte kan få personalen att orka mer?
Jag läste ett debattinlägget från den f.d. undersköterskan Marie Litsesjö i Falun, i Aftonbladet: ”Effektiviseringar och personalbrist har slagit hårt mot vården. Samtidigt ökar sjuktalen snabbt, framför allt bland kvinnor i offentlig sektor. På fem år har utgifterna för sjukfrånvaro ökat med elva miljarder kronor. Varför säger inte cheferna inom vården ifrån?”

Jag tror att vi alla känner någon som på något sätt är kopplat till omsorgen och som vi vet sliter hårt varje dag för att ta hand om våra äldre. Som Marie skrev: ”Det går inte att effektivisera vården hur mycket som helst. Det är människor som vårdar människor och då måste det finnas utrymme till medmänsklighet”.
Men Samhall kan vara en av lösningarna på problemet! Vi finns alltid i närheten eftersom vi finns i hela Sverige. Och Samhall har medarbetare som inget hellre önskar än att få arbeta och hjälpa till med medmänskliga och humana uppgifter. Ok, våra medarbetare har fått sin anställning på Samhall för att de har en funktionsnedsättning MEN de är 100% medmänskliga och humana. Skillnaden är att vi skickar fler medarbetare för att utföra arbetsuppgiften helt kostnadsneutralt. Önskar ni som kund tillsätta en rad som motsvara 100% på schemat så löser vi det.
Men vi skickar troligen fler personer till er, för vi ser funktion och inte hindren.