Till exempel: ”Alla är genier. Men om du bedömer en fisk utifrån dennes förmåga att klättra i träd, så kommer den att leva hela sitt liv i tron att den är dum.” Den fisken kommer inte långt i sitt liv. För den som tror sig vara oduglig klassar ned sig själv, och omgivningen dömer därefter. Sedan spelar det ingen roll om just denna fisk var suverän på att simma fort och gömma sig i vassen eller bäst på att dyka djupt. Ingen vet eftersom ingen frågade fisken om dennes kompetens.
Nu tänkte Einstein självfallet inte i första hand på fiskar, utan på oss människor. Alla är genier. Och alla har därmed kompetens. Det gäller bara att ta reda på vad var och en kan. Det är därför jag inte gillar ordet ”funktionsnedsättning”. Det blir som en betingad reflex. Först letar vi efter alla fel och brister.

Språkbruket avslöjar en vedertagen norm om vad som är normalt. Och därmed definieras det onormala. Fiskar som inte klättrar blir som felande länkar. Men nu är ju alla fiskar genier om vi i stället börjar med att definiera vad var och en kan. Vars och ens unika kompetens. Låter helt annorlunda, eller hur… vars och ens unika kompetens. Det är möjligheter, kraft och framåtrörelse. Så här ligger det till, och detta är också en slags relativitetsteori eftersom kunskap inte är något exakt. Det är relativt både i förhållande till mig själv, mina förutsättningar och i förhållande till omgivningen.
Kunskap definieras utifrån vad jag kan och det finns behov av alla sorters kunnande. Varje människa kan något. Alla kan göra något som är bra och skapar nytta. Alla kan vara en viktig del av en arbetsgemenskap. Men i nuläget är varje dag en förlorad dag för oräkneliga människor, för att vi runt omkring betraktar dem som fiskar som ska klättra. Vi har därmed stämplat ut enskilda människor från att få använda sin speciella kompetens. Vi kasserar vissa och behåller andra.
Det låter kanske som om jag citerar Einstein hela vägen. Men det gör jag inte. Jag drar bara ut konsekvenserna. Behövs det fakta som visar att vi tyvärr ofta tror att fiskar är bäst på att klättra i träd? Jag kör lite matte. Sysselsättningsgraden i Sverige i åldersgruppen 16–64 år är 78 procent. Vi går vidare med ordet jag ogillar – ”funktionsnedsättning” – om människor som har någon form av nedsatt arbetsförmåga. I den gruppen är sysselsättningsgraden nere på 54 procent, alltså många fler arbetslösa procentuellt sett.
Skillnaden mellan grupperna markerar en närmast gigantisk kompetensförlust, som vårt samhälle inte tar tillvara. Våra fördomar kostar eftersom vi inte släpper in vissa på arbetsmarknaden. Det handlar fortfarande om människor, som både kan och vill.
Det gäller att inse det enkla, att fisken kan simma. Det gäller att tro på det som ibland inte ser ut att vara möjligt. Det är lätt att få för sig att en humla inte skulle kunna flyga på grund av sin beskaffenhet. Men det kan den. På samma sätt kan några dra slutsatsen att pingvinen inte kan gå mer än några få steg på grund av sina opassliga fötter. Men pingvinen går många långa mil. Fiskar, humlor eller pingviner – alltså vi människor. Kravet är noll tolerans mot att inte se vad alla kan. Stäng den där reflexen om olikheter och avvikelser. Kompetensslöseriet måste ta slut! Alla är genier, som Einstein brukade säga. Och alla kan något som behövs.