Cobhams Asuquo är 38 år, musiker och producent från Lagos, Nigeria. 2005 fick han, 27 år gammal med en avhoppad juristutbildning i bagaget, kontrakt med Sony ATV i London. Några år senare producerade han fransk-nigerianska soulartisten Asas internationellt hyllade debutalbum och driver nu det egna musikbolaget Vintage Gray Media. 2019 besökte han Stockholm och uppträdde på Visa vägen-galan.
– Jag var i tolvårsåldern när jag insåg att det var skillnad på mig och på människor som kunde se. Jag hade förstått orden, att jag var blind. Men jag hade inte insett att det hade praktisk betydelse förrän jag började märka att mina kompisar kunde göra saker som jag inte kunde. Jag kunde till exempel inte sno mina föräldrars bilnycklar och ”låna” bilen. Jag ser fortfarande mest fördelarna i att vara blind.
– Så länge jag vet har jag älskat musik. När jag lyssnade på musik bröt jag ner den i komponenter. Då visste jag inte vad de olika delarna hette, men jag dekonstruerade dem och satte ihop delarna igen i mitt huvud. Till slut började jag göra helt egen musik. Det var något jag bara gjorde, nästan utan att tänka på det.
– Nigeriansk musik har börjat hitta sin plats på den internationella musikscenen. Den har skilt sig från afropopen, influenser har smält samman och det har utvecklats en identitet som är distinkt nigeriansk. Musik är en av Nigerias största exportnäringar just nu.

— Folk som ser blir så lätt distraherade. Det är lättare att fokusera om man är blind”, säger Cobhams Asuquo när han i sitt Ted-talk ”The gift of blindness” då han förklarar hur hans synskada har hjälpt honom att nå sina drömmar. Hjälpt honom, pojken som växte upp med mamma, pappa och fem syskon i en tvårumslägenhet i en småstad på den nigerianska landsbygden.
Han skrattar igenkännande när jag en bit in i intervjun läser upp citatet.
– Det är en möjlighet sedd från en annan vinkel. I Sverige, Europa, ja hela västvärlden, är ni överösta med tanken ’allt är möjligt’. Alla, även personer med funktionsnedsättningar, får det i sig ända från att de är barn. Det är fantastiskt.
Mitt tillägg är att redskapen som ’gör allt möjligt’ ofta kommer från ett annat håll än du förväntar dig. Cobhams tänker mycket, det märks:
”Verktygen du behöver för att nå dina drömmar är det du inser att du måste göra när du står inträngd i ett hörn och desperat undrar: Hur överlever jag det här?”

Självbilder, hur de skapas och hur lätt det är att begränsa andra människors syn på sig själva genom att slentrianmässigt anta vad de kan och framför allt inte kan, är något som Cobhams Asuquo tänker mycket på.
– Vi tror att vi skyddar människor från smärtsamma misslyckanden genom att inte ens låta dem försöka. Och vi baserar begränsningarna på förutfattade meningar, inte fakta. Av välvilja berövar vi människor chansen att själva avgöra vad som går och inte går. Kvinnor. Barn. Vi har till och med en åsikt om vad ’folk i andra kulturer’, människor vi aldrig träffat, kan och inte kan, säger han.
Det blir tyst en stund. Han fortsätter.
– Det finns saker jag inte kan. Spela golf, till exempel. Jag var ung när jag insåg det, och det gjorde ont. Jag såg mig som en sofistikerad och civiliserad person, och i min bild av sofistikerade och civiliserade människor hade det dittills ingått att golfa.
Fördomarna smittar. Cobhams Asuquo berättar att hans föräldrar gav honom stor frihet, och att det byggde hans tro på den egna självständigheten. Men de daltade med honom också, och även det blev en del av självbilden. Han tar ett till synes banalt exempel:
– Mina föräldrar lärde mig aldrig att använda brödrostar. När jag fick barn insåg jag att jag aldrig ens försökt rosta bröd. Det var en liten, men onödig begränsning.

Framtiden då?
Demokrati är centralt i Cobhams Asuquo konstnärskap. Framför allt att hjälpa unga att se sina möjligheter att påverka både sin och sitt lands utveckling och framtid. Han arbetar aktivt för att stödja unga i den nigerianska demokratiutvecklingen och är aktuell i flera samarbeten om bland annat jämställdhet och demokrati med FN och EU.
– Jag funderar mycket på vad den här resan till Visa vägen-galan i Sverige kommer att innebära för framtiden. Hur alla möten kommer att kugga in i annat jag jobbar med. Vilka möjligheter, som jag inte haft en tanke på, kommer öppna sig av det här?

Videon visar Cobhams uppträdande på Visa vägen-galan 2019.
Men, varför hoppade han av den där juristutbildningen?
– Det förvånade även mig själv. Det var det första irrationella draget jag gjorde i livet. Jag var alltid med i skolans debattlag. Lyssnade på Radio BBC och var intresserad av att följa med i allt som händer i omvärlden. Jag gillade att vara den som hade perspektiv på saker och ting, och som stod upp för det jag trodde på, baserat på kunskap och inte känslor. Men jag insåg att juristutbildningen inte tog mig dit jag hade tänkt mig. Musiken var en bättre plattform.
En sak lärde han sig av avhoppet: den känsla av ansvar som kommer av kompromisslös tillit.
– Jag var inte säker på att det var rätt beslut att hoppa av, men när jag berättade för min mamma uttryckte hon ett så stort mått av tillit, att det skrämde mig. Hon trodde så mycket på min förmåga att själv fatta beslut, att jag var tvungen att satsa allt för göra så bra musik jag bara kunde.