Vintertid tar man den milslånga isvägen till Junkön i Luleå skärgård. Här har Susanne Hjeltes släkt bott sedan 1700-talet, förvisad till naturens villkor. Lägenheten i Luleå är hennes fasta bostad men det är hit till släktgården hon återvänder för att tanka energi. Särskilt de där åren efter bilolyckan en januaridag år 2000.
– Läkarna sa att bilen måste varit fullproppad med skyddsänglar. Att frontalkrocka med en lastbil i 70 kilometer i timmen brukar sluta med döden, säger Susanne.
HON KLARADE SIG. Men studierna till civilingenjör fick den då 30-åriga Susanne avbryta för att fixa en lång rehabilitering. Det är tur att hon begåvats med en järnvilja. För när Försäkringskassan en dag tre år efter olyckan meddelade att hon borde bli sjukpensionär var Susanne fast besluten på att bevisa motsatsen.
– Jag ville jobba! På bara några dagar var jag tvungen att hitta en praktikplats. Då handlade allt om att hålla sig kvar på arbetsmarknaden och bevisa att jag kan. Under många år hoppade jag runt på olika vikariat. Det är tufft att få jobb om man inte kan jobba heltid.
ATT STÄLLA SIG UPP I MOTVIND är lite av Susannes signum. Som den gången hon fick höra om en man i jaktlaget som minsann inte tyckte att kvinnor skulle jaga. Då skaffade hon jaktlicens på ett kick.

– Jag blev skitförbannad och såg till att vara på plats lagom till nästa älgjakt, säger hon och skrattar. Jakten och fisket är viktiga traditioner på Junkön. På fastlandet var det gubbarna som fiskade men här har det varit kvinnornas syssla. När männen var på säljakt eller lotsade in fartygen till Luleå har kvinnorna haft hand om fiske och jordbruk. Redan som liten var man med och hjälpte till.
Genom åren är det en nöt som varit särskilt svår att knäcka – möjligheten att få en heltidsanställning. Det har alltid varit Susannes mål. Men med en whiplashskada som orsakar kronisk värk och känselbortfall krävs det att man går försiktigt fram. Susanne märkte att många arbetsgivare var osäkra på hur mycket hon klarade av och vikariaten fortsatte avlösa varandra. Så när en bekant tipsade om Samhall var det inget snack om saken.
– Hos Samhall fick jag chansen att visa vad jag går för. Jag slipper tänka på att klamra mig fast i arbetslivet. Det ger mig en trygghet och jag kan lägga min energi på det som verkligen spelar roll. Att hitta ett förhållningssätt som gör att jag orkar jobba trots smärtorna.
ANSTÄLLNINGEN PÅ SAMHALL började med ett sommarjobb 2011 och ledde vidare till en fast anställning som produktionssamordnare. I dag samordnar Susanne åtta uppdrag, schemalägger och ser till att arbetsgruppen mår bra. I mars 2013 nådde hon sitt mål. Hon började jobba heltid.
Trots tuffa perioder har Susanne alltid drivit sina hjärteprojekt på Junkön. Tiden bor inte där. För att klara sig gör man som man alltid har gjort; tar tag i saken. Det gäller att vara en drillad innovatör för att få rätsida på allt som kan gå sönder och hålla livet rullande.
SUSANNE OCH hennes familj delar gärna med sig av sin tillvaro på ön.
– Om sommaren, när de flesta besökarna hittar hit, brukar vi arrangera guidade turer på ön och visa upp vår släktgård. Vi har ett museum om livet förr i tiden och ett galleri med konst från Norrlands kvinnliga konstnärer.
Det är Susannes pappa Sten-Ove som tagit initiativ till många av de upplevelser Junkön bjuder på i dag. Han har liksom hon haft ölivet nära sitt hjärta, fram tills han hastigt gick bort i början av året. Ännu en tuff smäll men också en tacksamhet att det hände mitt i språnget. Liksom Susanne var Sten-Ove en aktiv person som trivdes med tusen järn i elden.
– Jag har lärt mig att låta de positiva tankarna ta plats. När motgångarna kommer har jag friheten att bestämma hur jag tar mig an dem, säger hon och konstaterar att 2014 på flera sätt är ett omvälvande år.
Det är nu hon ska utvärdera om kroppen orkar jobba heltid och fundera över nästa steg. Kanske en anställning utanför Samhall?
– Sedan olyckan tar jag en dag i taget, men visst tror jag på en ljus framtid för mitt yrkesliv.