Har du koll?
Se Eva Hamiltons anförande på Visa vägen-galan 2013 (Youtube)

Eva Hamilton
Född: 29 april 1954.
Familj: Gift med Karl-Johan von
Heland, civilekonom, tre söner.
Bor: Gustavsberg utanför
Stockholm.
Yrke: Vd för Sveriges Television
sedan november 2006.
Fritid: Åka skridskor, läsa, umgås med vänner, jaga vildsvin.
Dold talang: Är duktig på att röjsåga.
Passion: Maken och barnen.
Aktuell: Var en av talarna på Visa vägen-galan.

På väggen bakom Eva Hamiltons skrivbord hänger en målning av Peter Dahl – Färgteve och konjak till kaffet – där en av figurerna föreställer Hamiltons företrädare Sam Nilsson.
– Att jag en dag skulle sitta på hans stol fanns inte i min mest avlägsna föreställningsvärld. Han var en ouppnåelig kejsare, konstaterar Eva Hamilton.
I den jobbdagbok du skriver frågade du dig en gång: ”Är jag mogen detta jobb?”.
– Om inte den tanken drabbade mig och andra ledare regelbundet så vore det nästan tjänstefel. Att tacka ja till det här jobbet var som att hoppa och inte riktigt veta var marken är. Jag hade ingen aning om jag skulle klara det.
Nu har du haft jobbet i snart sju år. Tvivlar du fortfarande?
– Det kommer fortfarande dagar när jag betvivlar min kompetens, smarthet eller klokskap.
Det är ganska modigt att våga erkänna det.
– Jag tror att de flesta har de tankarna, även om de kanske inte vågar erkänna dem ens inför sig själva. Men den som inte tvivlar på sig själv och sin prestation tror jag får svårt att utvecklas.
Vilket ansvar har du som vd för just SVT, jämfört med om du hade varit vd på ett vinstdrivande, kvartalsrapporterande bolag?
– Ledarskap på den här typen av jobb är väldigt lika, oavsett om det handlar om stålindustri, ölbryggeri eller SVT. Det enda som jag inte har gemensamt med andra vd:ar är att jag inte behöver rapportera vinst i form av pengar till ägarna. Men jag måste rapportera ett utbud som är relevant, trovärdighet, ansvarstagande, exempelvis hur vi hanterar csr-frågor.
Men visst följer ett särskilt ansvar med tanke på att SVT ska representera alla svenskar?
– Jo, att jobba i SVT är intimt förknippat med ett samhällsansvar. Det förenar oss med Samhall. Vi är båda företag i allmänhetens tjänst. Det är en förpliktelse, något otroligt meningsfullt, och betydligt roligare än att vara i amerikanska riskkapitalisters tjänst. SVT:s ansvar kan handla om alltifrån att få folk att rösta och att rädda urspråken i Sverige till att texta alla program för döva tittare till att bli bättre på etnisk mångfald framför och bakom kameran.
Hur tycker du att ni har lyckats där?
– SVT är för vitt, för medelålders och för homogent. Vi måste se ut som resten av Sverige. För 15 år sedan ägnade vi oss åt att leta kvinnliga experter, programledare, chefer och sakkunniga. Där har vi gjort ett bra jobb. Nu börjar vår strävan efter en mer etniskt diversifierad arbetsplats också att synas. Vi ska även bli bättre på att ha människor med funktionshinder framför kameran. Bolibompa är alltid den redaktion som är snabbast med de här förändringarna och de har en programledare som är rullstolsburen. Det har en tydlig symbolverkan för barn. Jag har länge letat efter en meteorolog som är rullstolsburen.
Är det svårare eller lättare att driva frågor om socialt ansvar med tanke på att ni inte är ett vinstdrivande företag?
– Vi har också en valuta, men för oss handlar det inte om pengar utan om förtroende. Om vi skulle uppföra oss riktigt illa, till exempel i hur vi behandlar vår personal, så tappar folk förtroende för oss och då kommer vi inte att få in de licensbetalningar som vi är beroende av.
För några år sedan sparade ni en kvarts miljard kronor, 400 tjänster kapades. Hur agerar man ansvarsfullt i en sådan process?
– Du kan med all säkerhet hitta personer som inte känner sig värdigt behandlade. När du tvingas till uppsägningar så måste människor uppleva att processen går korrekt till. Att avgångsvederlagen är rimliga och inte på miniminivå. Att det är anständigt. I vissa fall var vi tvungna att frångå LAS, för att klara att bemanna vår nyhetsorganisation 365 dagar om året dygnet runt. Då blir det knepigare. Varför får han stanna och inte jag, fast jag har varit anställd längre? Hur agerar man i matkön och vid kaffeapparaten då? Det är otroligt psykiskt skavande.
Vad lärde du dig personligen av processen?
– Att vara tydlig med kriterierna. Att vi måste ha en beredskap för att ta hand om medarbetare. Det handlar lika mycket om att ta hand om människor som råkar ut för en smäll i livet, vilket vi alla gör förr eller senare. Skilsmässa, död, sjukdom, depression eller vad än livet ställer till med. Då måste man som företag ta ansvar och visa att medarbetaren kan övervintra en sådan smäll och är välkommen tillbaka.
Du har sagt att du med åren har kommit att värdera snällhet allt högre?
– Det finns ett talesätt som jag tycker mycket om: Du blir inte större av att förminska andra. När jag var yngre och kände mig underlägsen kunde jag vara snar med att försöka hitta svagheter eller minimera den människa som gav mig
de här känslorna. Men den som ständigt ägnar sig åt att förminska andra blir ju själv en liten människa. I takt med att jag har blivit äldre så har jag försökt att göra tvärtom. Att lära mig av den som är häftigare, bättre, klokare eller mer framgångsrik. Det är vilsamt att umgås med människor som har starkt självförtroende för de behöver inte hävda sig på andras bekostnad.
Vad har du gjort för att bidra till en bättre värld?
– Min pappa, som är 92 år och döende, sa att han har haft som motto i sitt liv att försöka göra någon glad varje dag. Jag tycker att det är ett ganska bra motto. För ett halvår sedan berättade han att nu orkade han inte längre leva upp till det. Därmed tyckte han att han hade gjort sitt.