Vi befinner oss högst upp i LO-borgen, mitt i centrala Stockholm med utsikt bort mot centralstationen. Här fattas alla viktiga beslut och här sker även alla intervjuer. Karl-Petter Thorwaldsson dyker upp i mörk kostym. Nästa programpunkt är Peter Wallenbergs begravning, men innan det hinner han med en kopp kaffe och intervju med Samhall Story. Karl-Petter har ett särskilt intresse för Samhalls verksamhet och sitter bland annat med i juryn för Visa vägen-galan.
Vi börjar med 10 000 kronorsfrågan: Hur ska vi skapa ett samhälle där alla får vara med?

– Till att börja med har vi gjort det alldeles för komplicerat för oss de senaste decennierna. Vi har bara räknat dem som fungerar till 100 procent, vilket har gjort att de andra som av psykiska eller fysiska skäl inte når dit sållas bort helt och hållet. Min enkla och ödmjuka idé är i stället att vi utgår från de individerna. Det handlar om kanske fem–tio procent av befolkningen där vi måste hjälpa till och ordna en sysselsättning. Så himla svårt kan det inte vara.
Många skriver under på detta, ändå görs det inte så mycket i samhället.
– Nej, det är svårt att ändra synsätt. Jag tror det beror på att förr fick skapad sysselsättning ett dåligt rykte. Efter det så har politikerna trott att marknaden ska lösa alla problem, men det kommer den aldrig att göra. Det är ett jävla slöseri att vi har så många som gärna vill göra någonting men som inte får plats på arbetsmarknaden.
Men jobben blir alltmer specialiserade. Är det möjligt att få med alla?
– Ja, alla ska med! Det går att organisera ett jobb till alla människor. Det är bara en vilja som avgör att vi har så många människor som står utanför. Kampen mot arbetslösheten är en prioriterad fråga för LO. Samtidigt har vi haft en hög arbetslöshet under många år.
Hur länge kan det fortsätta så innan den får allvarliga konsekvenser?

– Kampen mot arbetslösheten är vår viktigaste fråga! Och arbetslösheten har redan fått allvarliga konsekvenser. Vi ser ju dem som är långtidsarbetslösa eller sjukskrivna och aldrig hittar en väg in. Har man ett jobb är det relativt enkelt att få ett nytt, men har man inget är det nästan omöjligt att få ett. Det måste lösas genom att ge alla människor aktiva åtgärder, det är enda vägen framåt. Vi jobbar just nu med en stor kongressrapport och där ska vi kunna svara på hur man ska hitta jobb till alla som är arbetslösa i Sverige i dag.
Vad tänker du mer när det gäller just arbetslöshet?
– Det är det värsta gisslet vi haft fram och tillbaka ända sedan 1930-talet. Den nedgång vi har nu har vi ju haft sedan början av 1990-talet, och där är jag väldigt självkritisk till arbetarrörelsen. Våren 1990 bestämde vi, ganska oreflekterat, att vi skulle sätta låg inflation framför full sysselsättning. Sedan dess har vi bakbundit politiken från att skapa stora åtgärder för arbetslösa. Det har inte gett Sverige någonting – vi har bara förlorat på det.

Vad hoppas du att den nya regeringen ska kunna göra?
– Det viktigaste är inställningen. Att de faktiskt vill göra aktiva åtgärder i stället för att folk ska gå arbetslösa. Inte minst 90-dagarsgarantin för ungdomar kommer bli ett jättebra stöd för alla Sveriges unga. Det är det viktiga. Att samhället får ett ansvar att erbjuda utbildnings- och praktikplatser. Komma hemifrån och ut i arbetslivet och prova på. Det vet vi också sedan tidigare att det allra bästa sättet att få ett jobb är att prova på många olika jobb.