Låt oss först göra klart skillnaderna mellan Isabella Löwengrip och Blondinbella. Isabella föddes den 21 oktober 1990. Hon växte upp i en lägenhet i Vasastan, Stockholm, med en ung, ensamstående pappa som var på väg mot en karriär som jurist. Det fanns ingen mat i kylskåpet, inga lakan i sängen, men i en plåtburk kunde hon alltid ta pengar och kila ner på Rörstrandsgatan och köpa mat.
– Det var väldigt mycket Pippi Långstrump över min uppväxt. Jag fick klara mig själv tidigt. Jag började drömma om att flytta hemifrån när jag var tolv, berättar Isabella.

Två år senare gjorde hon det. Hennes alter ego Blondinbella föddes den 27 september 2005. Hon var aldrig ensam, ständigt omgiven av kompisar och på väg till olika fester. Blondinbella mobbades aldrig för sina finnar, fick inte sitt huvud doppat i en toalettstol på skolan, vaknade aldrig på akuten för att någon avsiktligt hade knockat henne med en basketboll. Blondinbella levde det liv som Isabella önskar att hon hade levt.

– Bloggkaraktären var en verklighetsflykt. Där hittade jag energi och kraft. Hon blev nog min räddning, berättar Isabella Löwengrip. Vi träffar henne på det kontor som är moderskeppet i ett universum hon har byggt upp sedan Blondinbella gjorde entré i bloggosfären med orden: ”Är jag efter på något sätt?” I dag driver Isabella Löwengrip fem företag, har 30 personer anställda och skriver Sveriges och Nordens största blogg. Under en vecka i slutet av december förra året hade den 1 039 239 unika besökare.
Under åren som har gått har Isabella och Blondinbella kommit att växa ihop.
– Jag kom till en brytpunkt 2007 när jag kände att jag ville tvätta bort den där bimbostämpeln som Blondinbella hade. Hon var ju inte jag. Jag har alltid brunnit för politik och för rättvisefrågor och nu hade jag skapat en arena där jag kunde nå ut till en miljon egna läsare med mina ämnen, berättar hon.

Första åren drevs hon av revansch. Hon skulle visa alla som hade behandlat henne illa att de hade fel. Hon var värd bättre. Hon förtjänade respekt. Som startmotor var den där drivkraften bra, men i längden blev den förödande.
– Man orkar inte gå runt och visa alla andra hela tiden. Det är ett farligt spår, man riskerar att bli bitter. Jag blev sjukskriven när jag var 18år, jag hade för mycket att göra. Då bestämde jag mig för att nu får jag sluta att bevisa för alla andra. Från och med nu ska allt jag gör utgå ifrån att jag själv tycker att det är roligt. I dag drivs jag av att se drömmar gå i uppfyllelse och att inspirera andra, berättar hon.

Under hela uppväxten och in i vuxenlivet har hon inte kunnat bli kvitt känslan av att det är något fel på henne. Hon ville aldrig gå till skolan och det berodde inte bara på mobbingen. Hon var nyfiken och snabbtänkt och förstod inte varför hon skulle behöva vänta på sin tur med att ställa frågor. Allt gick så långsamt och blev oändligt långtråkigt. Under gymnasiet hade hon mer än 40 procent frånvaro, betygen blev därefter.

– Lärarna sa alltid att vi vet att du kan bättre om du bara anstränger dig, berättar hon.
Först sedan Isabella blev vuxen, när möten och familjebestyr tog över, förstod hon att hon verkligen var annorlunda.
– Jag märkte det i vardagssituationer. Att jag inte kunde komma ner i varv på kvällen. Att jag inte kunde koderna för hur man beter sig, att man ska prata tystare på kvällen och umgås med sin man. Jag slarvade bort nycklar och telefoner hela tiden. Kunde inte koncentrera mig och sitta stilla i ett möte som tog för lång tid. Min mans mamma utreder adhd och hon sa att jag kanske skulle göra en utredning.
Isabella kallar resultatet för en uppenbarelse.
– Det sägs att diagnoser kan hjälpa eller stjälpa en människa. För mig blev adhd-diagnosen en wow-känsla. Tänk så mycket enklare mitt liv hade varit om jag hade fått förklaringen tidigare till varför jag är som jag är, berättar hon.
Hon ger ett exempel: När en person utan adhd blir glad och engagerad får hen en ökning av signalsubstanserna dopamin och serotonin, vilket ger en känsla av lycka och lugn. En person med adhd som blir engagerad får för lite av de substanserna och i stället en förhöjd halt av adrenalin.

Pusselbit efter pusselbit föll på plats. Det var därför hon inte kunde gå ner i varv, inte sitta stilla och hade svårt att hålla koncentrationen uppe om hon inte kände sig helt engagerad.
Med de nyvunna insikterna försökte hon att anpassa sin vardag och arbetssituation efter vem hon var i stället för tvärtom. Så måste omgivningen också lära sig att göra.
– I alla tider har de som sticker ut tvingats rätta in sig i ledet och förhålla sig till vissa ramar, passa in i boxen. Men samhället förändras när det kommer människor som inte passar in i den där boxen. Vi får inte glömma att det bara är drygt 50 år sedan det ansågs olämpligt att kvinnor skulle jobba, tjäna pengar och vara chefer, säger Isabella.

Omgivningens syn på dem som har fått diagnosen adhd är jätteviktig, menar hon.
– Det är så lätt att fokusera på det vi inte klarar. Det är helt feltänkt. Fokusera på det vi klarar i stället, eftersom vi klarar det bättre än 90 procent av Sveriges befolkning. Vi som har adhd har ofta en enorm energi och kreativitet. Isabella menar att den som har adhd ofta har låg självkänsla.

Livet har ofta varit en resa i utanförskap. Men även om adhd kallas för funktionsnedsättning kan man välja hur man förhåller sig till diagnosen.
– Jag kallar den för min superkraft. Om jag kunde stänga av och sätta på den när jag själv ville vore den helt perfekt. Det finns så många fördelar med adhd. Den för med sig en extrem kraft och kreativitet och det är den som skiljer oss från många andra, säger hon.

Isabella är övertygad om att olikheter kommer att bli alltmer eftertraktade på arbetsmarknaden. När forskarrapporter talar om att datorer och robotar kan ersätta hela yrkesgrupper som revisorer, aktieanalytiker och översättare innebär det att en specifik egenskap kommer att värderas ännu högre än i dag: Förmågan att tänka annorlunda.

– Vi måste inse att vi har ett värde. Robotar är inte kreativa. Det är vi med våra egenheter som arbetsmarknaden kommer att slåss om. Vi kan prestera underverk. Företagen kommer att behöva låna våra hjärnor. Vi som ser utanför boxen kommer att bli ännu mer eftertraktade. Men ibland måste vi få hjälp av vår omgivning. Vi behöver någon som knuffar oss i rätt riktning och frågar oss: Vad är du bra på? Vad tycker du är roligt? Vi som har har adhd kan ibland ha dåligt tålamod. Vi testar en sak en gång och funkar det inte så struntar vi i det. Vi måste tycka att vardagen är lustfylld, annars kommer den aldrig att fungera, säger hon.

I september fyller Blondinbella tio år. Isabella överväger att hyra Globen – och satsa internationellt.
– Min stora förebild är Oprah Winfrey. Hon kombinerar det affärsmässiga med att hjälpa människor. Ingen kan sätta sig på henne. Min Facebook når ut till 20 miljoner människor i veckan och de flesta är inte svenskar. Jag tror att det som lockar är kombinationen av någon som är 24 år och samtidigt kan vara mamma och ha företag. Det är inte den amerikanska drömmen, utan den skandinaviska, där jämställdhet har gjort allt möjligt för den här generationens kvinnor.
Vad kan vi lära oss av dig?
– Att det finns plats för alla. Att man har ett värde även om man är annorlunda. Vi får inte krypa ihop när vi inte riktigt passar in i normen för hur man ska vara. Vi är inte som alla andra. Det är det som är vår styrka.