Filip Hammar tidningsreportern som blev programledare som i dag är ett av landets stora mediefenomen. Han har frontat otaliga TV-succéer, fyllt biosalongerna med en film om somaliska bandyspelare och fått en miljon svenskar att bänka sig framför skildringen av ett gruppboende för funktionsnedsatta i Köping – där hans syster Linda var en av stjärnorna.
Det är inte sällan som Filip Hammar och hans parhäst Fredrik Wikingsson väljer att berätta om de människor som vanligtvis inte får ta mest plats i samhället.

– Vi har aldrig suttit på ett kontor och sagt ”vi måste lyfta folk som är i periferin”, men det har väl blivit så eftersom vi känner en genuin nyfikenhet där. Alla slags existenser är viktiga att lyfta.

– För att normalisera att alla inte är precis likadana. Fan, vad tråkigt det hade varit! Världen är en färgglad plats med väldigt många olika människor, det är ju det som gör den vacker. Att ge utrymme till personer som kanske vanligtvis inte får det; i förlängningen kan den typen av journalistik förändra. Det handlar om människovärde, att känna att man betyder något och är en viktig del av samhället.

– Kanske ifrån hur jag växte upp. Mina föräldrar var extremt upplysande för mig om världen, vi reste mycket och jag exponerades ofta för alternativa livsspår. Att växa upp med en syster med en funktionsnedsättning har också påverkat mig jättemycket, såklart. Min uppväxt har aldrig präglats av att man ska tycka synd om Linda, det vill inte hon heller. Mina föräldrar har aldrig lagt huvudet på sned och sagt ”stackars Linda” utan alltid lyft fram henne.

Filip har nyligen avslutat arbetet med sitt och Fredriks nya programformat ”Jorden runt på sex steg”. Snart börjar inspelningarna av andra säsongen.
Parallellt med detta gör radarparet även en långfilm där de skriver manus och regisserar själva. De ska göra en ny säsong av tv-serien ”Ska vi göra slut?” – och är dessutom i färd med starta sitt egna produktionsbolag i USA.

– Det gör man inte. Mitt problem är att jag har förärats med ett yrke där jag kan förverkliga många av mina kreativa drömmar. Man tänker ”det vill jag göra” – och så kan man det. Det är stressigt, men oftast en positiv stress.
I TV-rutan syns Filip Hammar oftast med ett leende på läpparna. Men privat har han länge kämpat med psykisk ohälsa och ångest.
– Det känns alltid problematiskt att prata om när det finns så många som mår sämre än jag. Ibland vet man inte vad som är vad heller – har jag felkopplingar i hjärnan eller bara ett liv som går i 180? Det är nog en kombination av allt möjligt. Men man har olika sinnelag av olika anledningar, och jag har lite för nära mörkret.

– Jag har blivit bättre på att ta tag i det, jag går till psykiatriker och äter antidepressiva. Men jag sköt på det länge. Ibland kan jag tänka att jag har haft mycket som är bra i mitt liv, men också mått onödigt mycket dåligt. Samtidigt har jag kunnat vända det till en styrka; eftersom jag ofta tror att allt ska gå åt helvete är jag väldigt noggrann och lägger ner mycket tid på det jag gör.