Trumaffären ligger på ett hörn i utkanten av Göteborgs innerstad. Den är inte särskilt stor. Vid första anblicken inte heller anmärkningsvärd. Men när jag kommer in står Peter Anderberg redan vid disken och snackar med butiksinnehavaren Anton Roos. Som om de inte gjort annat.
Denna tisdag har även Antons mamma ryckt in som personal och det är uppenbarligen inte första gången hon träffar Peter. I kassan som snarare är en bardisk går kaffebryggaren varm. Buller & Bång som öppnade 1984 har blivit något av en samlingspunkt för trummisar i Göteborg.

– Ibland har vi ett mindre trumdagis i butiken, säger mamma Kristina och skrattar.
Peter Anderberg, som hyllar sin favoritepok iförd utsvängda jeans och rödbrun skinnjacka, beskriver sin relation till platsen med stort P:
– Buller & Bång är min främsta leverantör av trumprylar – jag är expert på att slå sönder mina cymbaler. Här kan jag testa grejer och få glädje av personalens kompetens. De har också alltid stått för bra bemötande och en nära kundkontakt, säger han.

Hemma i Markaryd hade Peter Anderberg spelat både fiol och gitarr när han som 16-åring flyttade med sin familj till ett hus. Eftersom det inte längre fanns några grannar att ta hänsyn till fick han äntligen tillåtelse att börja spela trummor. Redan då var det rock och hårdrock från 1970-talet som gällde. Led Zeppelin. Peter lyssnade och lärde.

På grund av en medfödd cp-skada blev Peter Anderberg sjukpensionär vid 17 års ålder. Han flyttade från det småländska samhället med knappt 4 000 invånare till Göteborg, för att få större möjlighet att spela musik. I storstaden hoppades han hitta likasinnade, replokaler, musikaffärer.

Men att vara sjukpensionär är inget man blir rik på. Och trummor är som Peter säger ”långt ifrån gratis”.
– Jag ringde Försäkringskassan och sa att jag ville börja jobba. ”Ursäkta?”, svarade de. De trodde först att jag skämtade, berättar Peter.
Vägen in i arbetslivet gick via Samhall. Han fick sommarvik på avdelningen för produktion och transport, packade dvd-filmer, körde interntaxi, jobbade som chaufför åt ett tvätteri. Visst har han genom åren mött fördomar om Samhall och de människor som jobbar där – men han säger att fördomarna brukar komma på skam när folk träffar honom.

I ett samarbete mellan Samhall och Arbetsförmedlingen fick Peter så småningom möjlighet att ta körkort för tung lastbil med släp. Inte minst av ekonomiska skäl har han sedan dess strävat efter att få göra en övergång och bli anställd på ett åkeri. I december förra året blev det verklighet.
I dag kör Peter Anderberg lastbil med styckegods – åkerispråk för gods förpackat i lådor – mellan Göteborg och Ödeshög varje natt. I Östergötland byter han lastbil med en chaufför som kommer körande från Stockholm och är tillbaks i Göteborg runt fyra på morgonen.
– Enda nackdelen med jobbet är att det kan vara svårt att få tid att repa, säger Peter.

Och repa måste man om man ska hålla liv i tre olika band. Först och främst är det Soul Spine, ett renodlat hårdrocksband som redan under sitt första år hade spelningar minst en gång i månaden. Dessutom spelar Peter Anderberg sydstatsrock med Southern Festival Train och är just på väg att starta ett tredje band som än så länge saknar både basist och sångare.
Hur ofta han tittar in till Anton på Buller & Bång varierar. Men det finns ett besök han aldrig glömmer.

– Det var en gång på våren 2008 när jag kom hit och såg ett trumset och bara kände att ”det där kittet ska jag ha”. Det var någonting med storlekarna på trummorna … av märket Gretsch och i färgen black sparkle. Det var kärlek vid första ögonkastet. Trumsetet kostade 12 000 kronor och som tur var fick jag dela upp betalningen. Det är fortfarande de trummorna jag spelar på.
Det är snart ett år sedan han lämnade Samhall. En arbetsgivare som betytt mycket på hans väg vidare ut i arbetslivet.
– Väldigt mycket. Det var Samhall som gav mig chansen att få ett jobb, en ekonomisk trygghet och chansen att utveckla mig själv. Jag skulle nog säga att det var livsomvälvande, säger Peter Anderberg.