Lennart Ekdal
Född: 1953.
Gör: Journalist, programledare och moderator.
Program: Fuskbyggarna och Kalla fakta, tidigare bland annat Kvällsöppet och Hetluft.
Bor: Villa i Bromma, torp vid en sjö i Östergötland.
Familj: Sambo med Malin sedan 30 år. Tre söner.
Fritid: Spelar gitarr och sjunger i ett rockband.
Faderskap: ”Jag var själv helt ouppfostrad och har fört den traditionen vidare.”

Medarbetarna på Ica Maxis lager i Solna kan andas ut. Lennart Ekdal är inte där för att ställa någon till svars – varken fuskbyggare eller skattefifflare.
– Visst jobbar du på Uppdrag granskning, undrar någon.
– Kalla fakta, rättar Lennart Ekdal.
– Kan ni hjälpa mig med en sak?
Som en del av det vi brukar kalla tredje statsmakten har Lennart Ekdal större möjligheter än de flesta att påverka. Han kan ge svaga och utsatta en röst och drivs efter 37 år i yrket fortfarande av en vilja att göra samhället bättre.
Därför gläds han åt en utveckling där allt fler företag inser att det finns andra värden än maximal vinst till aktieägarna.
– Marknadsfundamentalisterna brukar predika att företag som inte genererar vinst går under. I en mening stämmer det förstås, men det hindrar inte att man som företag också tar på sig uppgifter som gynnar annat än den egna vinsten på kort sikt. Ju mer företagen definierar en samhällsnytta som inte direkt kan mätas i pengar, desto bättre. Och det kan alla företag göra, säger Lennart Ekdal.
Han menar att varje företag – och medarbetare – borde ställa sig frågan vad som är mest stimulerade: att skapa något som verkligen hjälper människor eller att bidra till att en aktieägare blir rikare?
– Så kan man faktiskt formulera frågan om man drar den till sin spets, menar han.
För Samhall sammanfaller affärsidé och samhällsnytta och på Ica Maxi Stormarknad i Solna följer Lennart Ekdal intresserat hur några av de mellan 20 och 30 Samhallmedarbetarna som jobbar här packar matkassar som skickas ut till drygt 200 pensionärer varje dag.
– Jag tycker att det vi gör är jätteviktigt. Vi når äldre människor som inte kan komma ut och handla själva. Utan oss kanske de inte skulle få någon mat. Det är en del av Sverige som vi ibland glömmer bort. Den glädje som möter oss när vi kommer är fantastisk och gör att det här jobbet känns väldigt meningsfullt, säger Shelley Ann Licorish.
Hon hade slitit ut kroppen efter tungt arbete i byggbranschen. Nu jobbar hon som samordnare för den logistikapparat som är en del av Samhalls avtal med den kommunala hemtjänsten och privata omsorgsföretag i Stockholmsområdet.
Lennart Ekdal tycker att han själv har haft en enkel resa genom livet, men menar att han ibland kan reflektera över hur det skulle vara att förlora allt och tvingas börja om från början.
– Livet är slitigt och tungt och jag känner en enorm respekt och beundran för människor som övervinner svårigheter och tar sig vidare. I mitt jobb har jag träffat ganska många som kunde ha gett upp i stället för att fortsätta kämpa, säger han.
En av hans livs välsignelser var att han kom ut på arbetsmarknaden i en helt annan tid, i mitten av 1970-talet.
– Jag var lika vilsen som alla andra i äldre tonåren. Men jag läste mycket, hade ett bra språk, var argumentationsvillig och ganska utåtriktad. Det gjorde att journalistiken låg nära till hands.
Han hade sommarjobbat som vaktmästare på sjukhus, staplat plank på en byggfirma och varit badvakt innan han fick praktikplats på Östgöta Correspondenten, lokaltidningen i hemstaden Linköping.
– Där var fullt av stofiler som hasade runt i tofflor och skrev en spalt om frimärken varannan vecka. Jag kom in som pigg 21-åring och det fanns hur mycket som helst att göra. Det var jungfrulig mark. Den stora skillnaden jämfört med i dag var att du fick jobb direkt om du var duktig. I dag räcker inte det. Ingen anställer, så i stället får alla jobba några veckor eller månader tills ett projekt är slut. Dagen efter att en programserie är inspelad så upphör anställningen. Min generation hade det så mycket lättare.
Lennart Ekdal tror att utvecklingen är en fara, för samhället i stort och för journalistiken.
– Otrygga, rädda människor vågar inte ifrågasätta arbetsgivare och andra företeelser fastän de borde. Jag har full förståelse för att yngre människor är rädda för att göra sig obekväma och därför håller tyst. Men jag har råd att bråka, säger han.
Därför har han öppet kritiserat TV4 för att ha försämrat arbetsvillkoren för sina medarbetare på nyhetsredaktionen.
– Några är skitsura på mig för att jag säger vad jag tycker. De kallar mig tjatig och gnällig. Jag anser att jag framför konstruktiv kritik. Man måste som företag, och människa för den delen, brinna för något annat än att tjäna pengar. Men det tycks råda en slags inställning på många håll, att innehållet inte spelar så stor roll så länge vinsten maximeras.
Ekdal är medveten om att han sågar i den gren som han själv sitter på, men är det någonting som går som en röd tråd genom hans yrkeskarriär så är det mod. Mod att utmana makten och konfrontera dem som har handlat fel. Och på ett mer personligt plan: mod att gång på gång överge tryggheten.
Först lämnade han Östgöta Correspondenten för att flytta till Stockholm. Han blev så småningom ekonomireporter på Dagens Nyheter.
– Det var en ren slump och jag hade inte en aning om någonting. Jag visste inte ens vad en aktie var. Soliditet? Borgenär? Vinst efter finansnetto? Jag tvingades slå upp allt i Bonniers Ekonomilexikon, medger Ekdal.
Femton år senare tilldelades han Stora Journalistpriset för ”särklassiga ekonomiska reportage och intervjuer med insikt, bett och humor”.
Han bröt upp från Dagens Nyheter för tv-jobb på Aktuellt, men efter fem år som profilerad reporter gick han vidare till den då ännu icke startade kanalen TV4.
– På Aktuellt hade vi miljonpublik varje dag. När telefonen ringde på TV4 så brukade vi säga att ”Nu ringer tittaren”. Det dröjde flera månader innan det ens gick att mäta tittarsiffrorna, minns Lennart Ekdal.
Efter fem år på TV4 valde han åter bort tryggheten för att starta eget företag, med TV4 som en flitig uppdragsgivare.
Är det något som livet har lärt honom så är det att utmana sina rädslor.
– Mitt råd är att utsätta sig för det man fruktar. Det är jobbigt i början, men så småningom går det över och du växer när du märker att du klarar det. Det kan vara svårt att lämna tryggheten, men jag har nog alltid lockats till det ovissa. Jag har gripit tillfällena i flykten och förvaltat mina chanser ganska väl. Jag har inte varit rädd av mig, konstaterar han.
En inställning som möjligen har smittat av sig på sonen Albin, som 18 år gammal skrev kontrakt med italienska fotbollsklubben Juventus (numera spelar han i Cagliari).
– Det var modigt i den meningen att han som välcurlad, omhändertagen Brommabrat kastade sig ut i det okända. Men samtidigt: vilken grabb säger nej när en av världens största klubbar hör av sig och vill köpa honom, frågar sig Lennart Ekdal.
Text: Markus Wilhelmson  |  Foto: Simon Paulin