Carine Rieem
Ålder: 49 år.
Bor: Endre.
Jobbar: Som produktionssamordnare för städ på Samhall i Visby.
Intressen: Trädgårdsarbete.
Om tio år: ”Det är lite svårt att sia så långt fram som tio år, men jag hoppas ju på att jag har ett bra jobb där jag trivs. Eller att jag har fått möjlighet till att öppna mitt rock’n’roll-fik/pub någonstans. ”
Egenskap: ”Jag är envis och jag tycker om att jobba hårt. I skolan var jag en sådan där unge som aldrig satt still, jag var liksom överallt.”

Det var länge sedan hon var här nu, vid Högklint utanför Visby. I alla fall rent fysiskt. Men hon återvänder ändå ofta. Till barndomens skratt och lekar. Till ungdomens fester och förälskelser. För i tanken är Högklint fortfarande den plats som ger Carine Rieem mest kraft och glädje. Tack vare alla de minnen som finns samlade vid den karga klinten.
– Jag växte upp i Vibble, det ligger inte så långt härifrån. Så fort vi fick ge oss av hemifrån började vi åka hit. Först lekte vi mest, sprang upp och ner för trappan, klättrade i träd och gömde oss i Rövar Liljas håla, grottan. Sedan blev det mer beach party, ungdomarna samlades och hängde nere vid Fridhem.
I dag jobbar Carine Rieem som produktionssamordnare för städ på Samhall i Visby. Hon lägger schema, ser till att allt städmaterial finns på plats och ansvarar för kvaliteten. Och hon är inte rädd för att själv rycka in och städa.
– Jag gillar att jobba. Ofta känns det fel att stå vid sidan och titta på när andra sliter. Då hjälper jag hellre till själv, skrattar hon.
Hårt arbete har alltid varit en stor del av Carines liv. Föräldrarna jobbade hårt, pappan var byggnadsarbetare och mamman satt vid löpande bandet och lödde på LM Ericsson. De fyra barnen fick klara sig själva från tidig ålder. Redan som sextonåring hade Carine dubbla jobb, som fritidsledare på ungdomsgården i området och som städerska. Och så fortsatte det, ofta två till tre jobb samtidigt. Ofta timanställd med otrygga arbetsvillkor. Och så det vanliga dilemmat på Gotland: mer jobb under sommaren när ön invaderas av turister.
– Jag har alltid burit med mig en känsla av att vilja göra rätt för mig.
Därför blev det en väldigt jobbig kris när Carine plötsligt fick så ont i axeln att det var svårt att utföra arbetsuppgifterna på städbolaget där hon var timanställd.
– Jag försökte ignorera smärtan och jobbade på ändå. Men det gjorde ont och det påverkade humöret. Om någon påpekade en brist eller bad mig göra någonting extra blev jag arg. Orken var slut och humöret påverkades negativt.
Carine berättade om smärtan för sin arbetsgivare men fick ingen förståelse. Så hon fortsatte kämpa. Tills det en dag small till.
– Det var en fruktansvärd smärta och sedan kunde jag inte röra armen. Då tog jag mig till läkaren som konstaterade att jag hade artros, en förslitningsskada som var svår att behandla.
Läkaren sjukskrev Carine men Försäkringskassan bedömde att hon hade möjlighet att söka ett annat jobb och beviljade inte ersättning.
– Då var det svart, väldigt svart. Skulle jag, som bara var 46 år, aldrig mer kunna jobba? Jag kunde bara praktiska jobb, det var allt jag någonsin gjort. Sitta still har aldrig varit någonting för mig.
Carine sa upp sig från städjobbet och anmälde sig på arbetsförmedlingen. Då fick hon i alla fall a-kassa så att hon klarade sitt uppehälle. Hon levde ensam i ett litet hus på landet, och oron över att förlora hemmet var ständigt närvarande. Som ensamstående blir livet skört. Via en bekant fick hon höra talas om Samhall. Kanske skulle det vara någonting för henne?
– Jag frågade och svaret var att min förslitningsskada gjorde att jag kunde räknas som funktionsnedsatt. Så jag sökte jobb på Samhall och fick det. Då fick jag äntligen lite hopp inför framtiden. Men ett litet frö av oro fanns där ändå – skulle jag klara av att jobba med axeln?
Det gjorde hon. Och förståelsen för hennes smärta var betydligt större än hos den tidigare arbetsgivaren. I dag tar hon paus när hon behöver. Det är aldrig någon som ifrågasätter smärtan. Hon har fått lära sig mycket om vikten av rätt arbetsställning och skonsamma lyft.
– Det mest fantastiska är att resultatet inte blir sämre än på det förra städbolaget, snarare tvärtom. Här på Samhall vill alla arbeta, alla är glada över att ha ett jobb. Så vi hjälps åt och stöttar varandra om vi får ont eller blir trötta. Det finns alltid en mycket fin förståelse, från både arbetskamrater och chefer. Jag trivs otroligt bra.
Och det var inte bara jobbet som löste sig till det bästa. På en dans i Hemse fick hon syn på mannen med stort M, och i dag har hon sällskap på promenaderna på Högklint. Paret har nyligen flyttat ihop på en stor gård på landet. Och nu lever framtidsdrömmarna igen.
– Jag skulle väldigt gärna vilja starta ett eget fik. Det har jag drömt om sedan jag var tonåring. Kanske blir det verklighet en dag. Nu vågar jag tro på det.
Text: Jenny Andersson  |  Foto: Simon Paulin