PETER FORSBERG

Född: 20 juli 1973.
Familj: Sambon Nicole
Nordin och sonen
Lennox, 1,5 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm och hus i Örnsköldsvik.
Gör: Driver företag. Är biträdande general manager i Modo Hockey. Arbetar för Svenska Spel och är aktiv inom flera välgörenhets-organisationer.

Har efter ishockeykarriären gått en ekonomiutbildning vid Handelshögskolan i Stockholm.
Meriter: Två OS-guld, två VM-guld, två Stanley Cup. En av världens bästa ishockeyspelare genom tiderna.
De flesta med minsta intresse för ishockey har nog sitt eget hallelujamoment från Peter Forsbergs ishockeykarriär. Straffdragningen i Lillehammer 1994 som gav OS-guld och blev frimärke. VM-guldet fyra år senare med pappa Kent som förbundskapten. Finterna och tacklingarna i NHL som resulterade i två Stanley Cup med Colorado Avalanche. En gång vände han en slutspelsmatch mot Florida från 0–5 till 7–5 med tre mål och tre målpass. Också Tre Kronors vändning från 1–5 till 6–5 i VM-kvartsfinalen mot Finland 2003 bar hans signum.

Peter Forsberg gav aldrig upp. Inte förrän den 14 februari 2011. På en tårfylld presskonferens förklarade han att karriären var över. Han hade – till sist – insett att kampen mot en fot som inte ville lyda honom var förlorad.
– Tidningarna tyckte att jag skulle ha lagt av långt tidigare, och de kanske hade rätt. Men jag hade en dröm om att komma tillbaka och jag ville känna att jag hade försökt allt, säger Peter Forsberg.

Det är onsdag förmiddag och han har just anlänt till Stockholms dramatiska högskola på gränsen mellan Östermalm och Gärdet i Stockholm där Samhall ansvarar för städningen. Det bullas upp till förmiddagsfika och nyfikenheten är stor från båda sidor.
– Jobbar ni hårt här? Har ni roligt på jobbet, undrar Forsberg.
– Det är jättebra stämning. Hur länge höll du på med hockey, frågar Jennie Karmehag.
– Jag spelade min första elitseriematch när jag var 17 år och så höll jag på tills jag var 37.

För Peter Forsberg började ett nytt kapitel i livet i samma stund som han snörade av sig skridskorna för gott. Han har sedan dess fått tid att reflektera över vad det var som gjorde att han lyckades.
– Man kommer en bit på talang, men det viktigaste är glöden. Man behöver inte ha all kompetens eller ett perfekt CV. Det viktigaste är att man har den inre glöden, att man tycker om att gå till jobbet på morgonen och inte hänger med huvudet och suckar. Det är de personerna som kommer att gå längst och som kan lyfta ett lag eller en arbetsplats, säger han.
Han får medhåll av Salle Baker, områdeschef på Samhall:
– Det stämmer verkligen för oss också. Man behöver inte kunna allt från början. Det gäller att hitta det som man är bra på och bygga vidare på det. Alla är vi bra på någonting. Vårt arbete går ut på att utveckla människor genom meningsfulla och efterfrågade arbeten på marknaden.
På ishockeyplanen har Forsberg sällan tvekat, men utanför har han många gånger känt sig osäker. Han har haft många trösklar att ta sig över, utmaningar att övervinna. Som att prata inför en grupp människor.

– Jag har alltid varit otroligt blyg. När jag skulle intervjuas knuffade jag alltid fram någon annan. Jag minns när vi hade vunnit VM-guld med Tre Kronor och jag fortfarande gick på gymnasiet. Tillbaka på skolan igen blev jag uppkallad på en scen inför alla skolkamrater. Jag skulle svara på några frågor, men fick inte ur mig ett ord. Inte ett enda ord. Träning, att utsätta sig för de jobbiga situationerna igen och igen, har gjort honom mer bekväm i rollen. På senare år har den stora rädslan handlat om vad han skulle göra med sitt liv när lagkompisarna, omklädningsrummet och de dagliga rutinerna inte längre gav stadga och struktur.

– Jag har ju aldrig haft ett riktigt jobb. Har aldrig gjort något ordentligt, höll jag på att säga. De flesta i min ålder har hunnit jobba i en bransch i 20 år medan jag måste börja om från början. Jag var rädd och nervös inför vad som skulle hända sedan, berättar han. Det första han gjorde var att börja på en ekonomiutbildning på Handelshögskolan i Stockholm.
– Där var det inga genvägar. Upp klockan sju på morgonen och då gällde det att ha gjort sin läxa. Det var ett bra steg in i det verkliga livet för mig, konstaterar han. Forsberg lämnade skolan med fördjupad kunskap om ekonomi och fick även något annat på köpet.

– När man vågar prova nya saker och ser att man klarar dem så är det ett enormt lyft för självförtroendet. Då utvecklas man som människa, säger han.
Men ibland behöver man hjälp för att våga, för att inte ge upp när hindren tycks för höga. Han minns själv hur det var när han – 21 år gammal – lämnade tryggheten i Örnsköldsvik och skulle klara sig ensam i Quebec. Han hälsades välkommen till NHL med en brutal tackling av 110-kilosbjässen Eric Lindros så att Forsbergs hjälm flög av. Efter åtta matcher utan poäng ringde Peter till mamma och pappa och sa att han skulle flytta hem igen.
– Då blev jag inkallad till tränaren, Marc Crawford. Han förklarade att klubben trodde på mig. De skulle inte skicka mig till farmarlaget. Jag skulle ta för mig och inte vara så blyg. Då vände det. Jag gjorde tio poäng på sex matcher. Det visar hur viktigt det är att ha ledare och chefer som säger att du har deras förtroende, att det är okej att misslyckas så länge man gör sitt bästa.

Peter Forsberg har under sin karriär sett exempel på ledare som snarare bryter ner än bygger upp och han är orolig över den förändring i samhället som han ser.
– Jag tycker att det har blivit hårdare. Man märker det bland annat i alla kommentarer på nätet. Jag fick själv läsa hur värdelös jag var, att jag borde sluta. Det är ganska tufft. Man glömmer lätt att det är en människa på andra sidan. Vi människor är ganska sårbara. En tillvaro kan rasa så fort. Vi måste påminna oss om att lyfta varandra i stället för tvärtom. Alla människor behövs och är värda att ha det bra, säger han.